rindær laghhæfþi synrættu. nu æ hwar sum maþær hawær þæssum lundum lagh hæfþat, þa a han witzs orþ wæria. Att här med lagha hæfþir ej menas den vanliga treåra-häfden, efter hvars förlopp man var befriad från all klandertalan å fastighet, som blifvit med laga fång förvärfvad, torde vara påtagligt. I sådant fall hade lagstiftaren visserligen ej begagnat så omständliga ordalag om en allmänt känd sak. Ej heller kan man antaga, att en gärdesgård då nedruttnade förr, än nu sker, eller inom 10 à 15 år. Detta ställe kan således ej hafva annan betydelse än att man, utan att behöfva visa laga fång, ägde att värja äganderätten till en röjning inom annans skog, derigenom att man styrkte sig hafva ständigt brukat den i 20 à 30 år eller en mansålder. Då en långvarig besittning endast på detta ställe i våra gamla lagar omtalas och tillåtes såsom bevisningsmedel för att styrka äganderätt till fastighet, torde uppmärksamheten böra fästas derpå, att till en besittning i detta fall hörde, det man i den häfdade jorden nedlagt och fortfarande nedlade arbete. Jordens brukande och begagnande till åker, äng eller beteshage synes således hafva redan i våra landskapslagar ingått, såsom nödvändigt vilkor i begreppet af en slik häfd.
Först i Landslagarne förekommer urminnes häfd, men omtalas der blott i förbigående och i allmänna ordalag, utan att omfånget, inom hvilket detta bevisningsmedel kunde användas eller vilkoren för bevisningens giltighet närmare bestämdes; och, som bekant är, herrskade under 17:de seklet skiljaktiga åsigter i dessa ämnen. Jemte andra ämnen hänskjötos äfven dessa till de lagfarna mäns utlåtande, som år 1640 sammankallades till Nyköping, och de deputerade, som 3 år senare erhöllo uppdrag att öfverlägga om några bristers remedierande i Justitiæverket.
Bland de frågor som vid sistnämnda tillfälle uppställdes var äfven den ”Om Urminneshäfd gäller emot rå och rör?” Detta var likväl blott ett mindre lyckadt sätt att uttrycka, hvad man egentligen menade, nemligen: Kan en jordägare genom urminneshäfd i alla möjliga fall bevisa sin äganderätt till jord inom grannens område; denna jord må nu ligga helt och hållet omsluten af grannens ägor eller invid hans rågång, och vare sig, att jorden är odlad eller består af öppen skog och mark? Dessa frågor åter, som endast röra omfånget för urminneshäfdens giltighet, såsom bevisningsmedel för äganderätt till jord, blefvo just de, som af de deputerade besvarades. Att frågorna förr eller senare måste uppstå var naturligt, då föreskrifterna om
