och ohindrad besutit, nyttjadt och brukadt hafver, etc. 1734 års lagstiftare, som i allmänhet äro så sparsamma på ord, hafva visserligen icke på detta ställe utan annat ändamål än för välljudets skull begagnat tre på hvarandra följande verber, för att bestämma beskaffenheten af den besittning, som i förevarande fall borde bevisas. Det är påtagligt, att de härmed velat åsyfta och beteckna ett så beskaffadt begagnande af jord, hvarunder innehafvaren ensam och med andras uteslutande nedlagt och fortfarande nedlägger eller använder arbete å jorden. Kommer nu härtill, att vår lag ej inskränker bevisningsmedlet, urminneshäfd, till jord af någon viss belägenhet, så finner man, att 15 Kap. 1 §. JB. var rigtadt mot Stjernhjelms år 1643 yttrade särskilda mening. Men för att ännu tydligare påpeka, hvad som menades med de tre orden besitta, nyttja och bruka, och sålunda undanrödja all ovisshet om deras betydelse, stadgas följande undantag i 3:dje §: Ej må urminneshäfd gälla uti öppen skog och mark, byar emellan. Härigenom infördes nu såsom en allmän regel i lagen den åsigt om urminneshäfdens giltighet såsom bevisningsmedel, hvilken alla deputerade år 1643 uttalade för det särskilda fall, att tvenne rågrannar tvistade om äganderätten till skog och mark, som låg på gränsen dem emellan. Uti detta allmänna undantag för urminneshäfdens giltighet såsom bevisningsmedel göres dock i sistnämnde §. den inskränkning 1:o att, i öfverensstämmelse med 1:sta §., urminneshäfd gäller om utjord eller urfjäll belägen i skog eller mark, och den der är omgifven med rå och rör eller med gård och vård instängd, samt om qvarn och qvarnställe eller annat vattenverk, och 2:o att urminneshäfd äfven gäller om öar och holmar. Man kan väl, ej utan skäl, säga, att öar och holmar icke böra räknas till öppen skog och mark byar emellan, och att berörde inskränkning i undantaget således rätteligen kunnat förbigås. Men just den omständighet, att öar och holmar här omnämnas visar, jemte sammanhanget i öfrigt, att lagstiftaren här med orden öppen skog och mark byar emellan menat mera än orden bokstafligen betyda. Här menas nemligen, att urminneshäfd ej gäller i öppen skog och mark i allmänhet, och orden öppen skog och mark ställas här i motsats mot sådan jord, som på en gång besittes, nyttjas och brukas. Orsaken åter, hvarföre öar och holmar kunna med urminneshäfd försvaras torde rätteligen ligga deruti, att dessa företrädesvis och hufvudsakligen begagnas till bete för kreatur och att skogen å dem är en mindre vigtig product.
