Efter denna korta öfversigt af urminneshäfd, som vi aansett för vårt ämne nödig, vilja vi återgå till förhållandet mellan urminneshäfd och råmärken. Vi hafva således funnit, att, enligt nu gällande lag urminneshäfd är, såsom bevisningsmedel för äganderätt, till ett visst slag af jord, icke i någon måtto inskränkt, utan lika giltig och användbar, vare sig att den omtvistade jorden ligger helt och hållet omsluten af annans ägor eller ligger på gränsen, så att den jord, som man vill med urminneshäfd försvara, har en del af sina gränser gemensam med gränserna till den egendom inom hvilken den ligger. Men, likasom gränsmärken och alla skriftliga handlingar öfver gränser endast äro, och i allmänhet kunna användas såsom, bevis för att styrka gränsens rätta läge, och sakna allt vitsord, då tvist uppstår om äganderätten till den begränsade marken; så är å andra sidan urminneshäfd ett bevisningsmedel, som endast äger giltighet, då fråga är om äganderätten till jord, vare sig att jorden är större eller mindre, men ingalunda äger något omedelbart sammanhang med eller inflytande på gränsernas bestämmande. Då svaranden en gång med urminneshäfd styrkt sin äganderätt till jord inom kärandens område, lärer denne ej kunna såsom motbevis åberopa några gamla eller med dom gillade rå och rör, vare sig att svaranden är hans granne eller ej, och jordens belägenhet inom området må nu vara huru beskaffad som helst. Väl kan man i oegentlig mening säga, att, sedan urminneshäfd på jord, belägen inom, men invid, grannes rågång, blifvit behörigen styrkt, gränserna för dennes område härigenom blifva förändrade; men den gamla gänsen har härigenom ej förlorat sin giltighet, och en dylik jord är och måste inför lagen betraktas såsom urfjäll inom grannens rågång och blir först efter en gränsreglering lagd derutom. Ty händer det så, att den, som med urminneshäfd styrkt sin äganderätt till sådan jord, är delägare inom angränsande byn; så blefve i annat fall byns område derigenom utvidgadt, och vid framtida skifte efter annan grund än innehafvet, skulle alla grannarne i byn på sådant sätt taga del i utjorden, som likväl rätteligen såsom enskild egendom tillhör den delägare i byn, som med urminneshäfd styrkt sin äganderätt dertill.
Vi hafva ofvan yttrat att samma mål kan på en gång innehålla ägoskilnads- och äganderätts-tvist. Sådant är t. ex. förhållandet, då, såsom ofta händer, tvist uppstår mellan Allmänning och en angränsande jordägare om odlad jord. Uppsigten öfver allmänningarne har nemligen ej varit så