noggran, att ju icke tillfälle lemnats för grannar att från urminnestider uppodla och sedermera oklandradt nyttja och bruka jord utöfver sitt eget och in på allmänningens område. Uppträder nu allmänningens ombud och yrkar på grund af gamla rå och rör eller fastställd karta att grannens område skall inskränkas inom de sålunda lagligen styrkta gränsorna, så anses och uppfattas dylikt mål å ömse sidor såsom en ägoskilnadstvist. Vederparten åberopar å sin sida gärdesgården omkring odlingen såsom gränsmärke. Händer det nu, att domstolen enligt lag i sitt utslag gillar och fastställer den gräns, som blifvit styrkt med gamla rå och rör eller fastställd karta, så tro bägge parterna vanligen att frågan om äganderätten till den omtvistade odlingen jemväl blifvit afgjord genom det laga kraftvunna utslaget. Man inser emedlertid lätt att förhållandet ej är sådant. Ty den angränsande jordägaren kan likaväl efter som under ägoskilnadstvisten, väcka anspråk på odlingen, om han förmenar sig kunna med urminneshäfd styrka sin äganderätt till hela eller någon del af den inom men invid allmänningens gräns liggande odlingen. Vi finna af allt detta, att de i 12 Kap. JB uppräknade bevis för gränser och urminneshäfd kunna åberopas bredvid och jemte hvarandra, och att de ena hvarken äro mer eller mindre giltiga såsom bevisningsmedel än den andra. De förra styrka en gräns, det sednare en äganderätt. De förra förekomma i ägoskilnadsmål, det sednare i äganderättstvister.
Sammanfatta vi i korthet resultatet af hvad här ofvan blifvit yttradt, så finna vi, att rå och rör samt alla andra i 12 Kap. J.B. uppräknade bevisningsmedel för gränsers bestämmande, med dertill hörande rågångs- och rörsbeskrifningar, fastställda och icke fastställda kartor ej kunna jemföras med urminneshäfd; och att frågan, hvilkendera af dem bör såsom bevisningsmedel äga företräde, således numera aldrig kan besvaras.
