I.
Om Ägoskilnader i allmänhet.
Grunden och upphofvet till all äganderätt är menniskans naturliga och medfödda rättighet att fritt råda öfver sitt eget arbete. Närmaste följden häraf är att menniskan äger rätt att ensam råda öfver de materiella ting, uti hvilka hon nedlagt producten af ett förflutet arbete. Användes arbetet på jordens odling eller för att på ett eller annat sätt tillgodogöra dess naturliga krafter, så blef det jemväl en naturlig följd, att man ägde rätt att ensam råda öfver sjelfva grunden, så vida det på annat sätt ej var möjligt att utöfva sin äganderätt till den med jorden förenade producten af arbetet, och häraf uppkom således jordäganderätten, hvilken oegentliga benämning ursprungligen ej ville säga annat än äganderätt till det i jorden nedlagda och dermed förenade arbetet.
Enligt naturrätten bestämmes således omfånget och gränserna för jordägarens område endast af det i jorden nedlagda arbetet eller, såsom det i våra gamla lagar kallas, af häfden. Stundom satte naturen bestämda och oöfverstigliga gränser för odlarens arbete, såsom då odlingen var belägen vid hafvet, stora sjöar eller berg[1]. I annat fall, och då odlingarne med folkmängdens tillvext allt mer utvidgades, satte grannens lika naturliga rätt att fritt råda öfver sin odlade mark en gräns för jordegendomens vidare utsträckning. Det återstod då ej annat än att genom öfverenskommelse bestämma gränsen mellan de bägge områdena, och beteckna den på ett sätt, som kunde för framtiden undanrödja allt tvifvel och ovisshet. Ofta hände ock, att mellan den odlade jorden funnos större eller mindre trakter af oländig eller ännu ej uppodlad skogs- och betesmark (fälad, löt) eller mindre sjöar och vattendrag. Dessa trakter och vatten, som ursprungligen ej voro någons egendom (res nullius), begagnades såsom sådana af ägarena till den kringliggande odlade jorden, till dess ett stegradt anlitande af skogens eller vattnets alster framkallade behofvet att, på ett eller annat sätt efter vissa grunder, bestämma jordägarenas
- ↑ I våra lagar omnämnas ej dessa naturliga gränser för äganderätten, men i 845:te §. af Allgem. bürg. Gesetzbuch für Deutsche Erbländer der Oestr. Monarchie, 1811, heter det: Flüsse, Berge und Strassen sind natürliche Gränzen.