Till sist må påpekas, att den slutföljd, hvartill denna undersökning ledt, har sin särskilda betydelse för bedömmandet af 1607 års text af hednalagen, eller det lilla stycke om »kamp ok enwighe», som finnes aftryckt på sista sidan af UL. 1607 utan sammanhang med UL:s text. Då vi nämligen af det föregående funnit, att utg. af UL. icke rätteligen bör anses hafva förfalskat några ordformer i den gamla handskriften E, kunna vi ock lita på, att hednalagens text föreligger oförfalskad (se vidare därom min s. 1 n. 2 här nämda afhandling).
Anm. till sid. 3. Med förkortningen LL. Ordb. angifves Schlyters
Ordbok till Samlingen af Sveriges Gamla Lagar, Lund 1877.
Anm. til sid. 3 och not 1 därstädes. Att endast ett ᛘ — ej ᛘᛘ, såsom sid. 3, n. 1 föreslagits — stått i handskriften till beteckning för pluralformen mæn och att detta af utg. felaktigt återgifvits med singularformen madher skulle möjligen kunna antagas samt stödjas af följande omständigheter. I Lydekini anteckningar till VGL. nyttjas ᛘ äfven i betydelsen mæn (se VGL. Schl. Tab. IV). Tvänne gånger har ett i äVGL. stående ᛘ, som ena gången angifver ackusativformen man, andra gången genitivformen mans, blifvit af yngre afskrifvare, ena gången äfven af Stjernhjelm, felaktigt återgifvet med madher (se VGL. Schl. s. 14 n. 45, s. 29 n. 49).
