undersökning, som här verkstälts, har ledt till den slutföljd, att utg. af UL. 1607 icke i någon mån kan anses hafva förfalskat lagtexten, men att visserligen i några få fall 1607 års text af UL. innehåller sådant, om hvilket »man med mer eller mindre visshet kan påstå», att det ej funnits i någon gammal handskrift (se om dessa fall här förut s. 12, 18, 19, 20 och 24—26).
Denna sålunda vunna slutsats har sin betydelse därför, att den sätter oss i stånd att bilda oss ett säkrare omdöme om den till grund för UL. 1607 liggande handskriften, än som hittils varit möjligt. Med undantag för sådant, som på angifvet sätt bör förklaras såsom tillkommet genom en rättelse gjord af senare hand i handskriften, synes denna handskrift böra anses vida närmare ansluta sig till UL:s älsta redaktion af 1295 än någon annan känd handskrift af UL. Utom hvad som af det ofvan uppvisade tjänar till att bestyrka detta antagande må här framför alt betonas den vigtiga omständigheten, att denna handskrift E saknar de i slutet af A och ini C skrifna tilläggen (Additamenta hos Schlyter). Då språket i E för öfrigt är mycket ålderdomligt[1], synes mig den förmodan ej vara oberättigad, att denna handskrift E, som legat till grund för UL. 1607, varit en afskrift i första, eller möjligen andra, hand af originalhandskriften (jfr s. 12 här). Det ungefärliga förhällandet mellan de vigtigaste handskrifterna af UL. skulle, om nämda förmodan godkännes, kunna angifvas på följande sätt:
- ↑ En utförligare undersökning om språket i E, jämfördt med det i A, ingår icke i planen för denna uppsats. Jag måste här nöja mig med att hänvisa dels till några här förut påpekade fall, såsom pluralen domarar i E för domæræ i A (se s. 4), madher i E för man i A, dels till de ålderdomliga formerna nidiar, nidhiom i E för niþar, niþum i A, kyniom i E m. fl.
