samma gång som den fördröjer återväxten.[1] Dessutom medför en sådan tvångsutsyning utgifter, som minst sagdt äro onödiga.
Det är ju klart, att man lika väl utefter vattendragen inom lappmarkerna som i Norrbottens och Västerbottens kusttrakter kan kontrollera afverkningen och befordra den, som afverkar undermåligt virke, till laga näpst.
Det ringa antal statens skogstjänstemän, som nu hafva sig vården om lappmarksskogarna anförtrodd, kunna ej, så länge utstämplingstvånget finnes kvar, räcka till för allt hvad de enligt lappmarkslagen hafva att utföra, och dock äro de, det har jag, som under mina vandringar där uppe kommit i beröring med en stor del af dem, allt skäl att tacksamt erkänna, en kår af humana, bildade och driftiga män, som äro djupt intresserade för skogens rationella vård. Ännu mindre kan någon tid blifva dem öfrig att ägna sig åt den del af skogsvården, som jag här ofvan vågat påstå vara den viktigaste, nämligen den rationella skötseln af de s. k. skyddsskogarna.
Utan tvifvel har motivet för fastslåendet af Lappmarkslagens stadgande om tvångsutsyning varit välvillig omsorg om de norrländska skogarnas bestånd; skada blott att denna stränga och för staten dyrbara skyddsåtgärd blifvit placerad på ett objekt, som ej behöfver den. Blefve detta stadgande i stället gällande blott för de s. k. skyddsskogarna,
- ↑ Det är naturligtvis ej vår mening att yrka, att all den mogna skogen skall på en gång uttagas, men endast att den skall få afverkas i mån af behof och kunna hinna tagas, innan den blifvit öfvermogen.
