lagarna göra det mycket svårt att köpa blott största delen af ett hemmans skog och lämna kvar den odlade jorden jämte åbyggnader och husbehofsskog m. m., såsom för sig bestående hemmansdel, har följden blifvit, att hela hemmanen inköpts.
För skogens bestånd såsom sådan är väl redan detta en fördel, ty vi kunna antaga, ja vi hafva rätt att fordra, att skogarna under statens och de solida sågverkens vård skola skötas efter en rationell hushållningsplan, hvilket ej ofta kan väntas vara fallet, om skogarna fortfarande äro i böndernas händer.[1] Men äfven för själfva skogens skydd ligger, sådana som förhållandena nu äro, en stor fara i dessa köp af hela hemmanen, ty därigenom orsakas jordbrukets försämring och ett aftagande af den bofasta befolkningen. Erfarenheten lär oss nämligen, att i många fall de sålunda försålda skogshemmanens odlade jord råkar i förfall, äfven om, hvilket ofta sker, den förre ägaren såsom arrendator eller torpare fortfar att sköta jorden.
Orsaken härtill ligger säkerligen ej i försämrade villkor för åbon, ty vanligen har han mycket lindrigt arrende, ofta endast betalandet af onera, och har dessutom full husbehovsskog och ofta tillfälle till förtjänst vid timmerdrivning m. m. Nej, orsaken ligger djupare, den ligger i Norrlandsbondens egen natur.
- ↑ För att anföra blott ett bland de många skäl, som tala för skogens skötande i större komplexer hellre än att lämna den i böndernas händer som ett bihang till jordbruksfastigheten, vill jag påpeka ett i Norrland mycket ofta inträffande fall. När vid bondens död en af flera arfvingar skall öfvertaga hemmanet, afverkar han, för att utlösa medarfvingarne, skog ofta så grundligt, att den sedan på lång tid ej förmår gifva någon afkastning och kanske mången gång har lidit ohjälplig skada.
