Sida:Om Norrlands skogar.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25
OM NORRLANDS SKOGAR.

Den själfägande Norrlandsbonden är en ståtlig typ, kraftig och dristig, stolt och själfmedveten men på samma gång gästfri och vänlig i sitt umgängessätt; han skattar högt sin själfständighet och vill ej veta af någon annan herre än kungen, han sköter sin jord väl och håller gården snygg både utan och innan.

Men sätt honom som torpare eller arrendator, så blifver han vanligen loj och liknöjd och låter allt förfalla, det är ju ej hans egen gård och han själf är ej längre bonde utan torpare, en annans tjänare, han har intet att vara stolt öfver och intet som intresserar honom eller binder honom vid torfvan; ofta emigrerar han, om han har medel därtill, ofta förfaller han till superi och bringar därmed familjen till nöd och fattigdom, om ej skogsägaren träder hjälpande emellan. Detta sker visserligen i en vida större utsträckning än den oinvigde kan ana. Men äfven sådan hjälp kan ej hålla hemmanets jordbruk uppe, oaktadt jämförelsevis betydliga summor offras därpå. Snart är hemmanet nästan öde eller kan föda blott ett ringa fåtal mot dem, som förut där hade sin bärgning. Jag tror knappast att någon, som känner till förhållandena i de norrländska skogssocknarna, skall kunna jäfva den uppfattning jag här uttalat, om än undantag kunna uppvisas.

Tilläte däremot lagen sådan hemmansklyfning inom Norrland, att hemmanets inrösningsjord jämte tillräcklig husbehovsskog m. m. kunde svara för en del af skatten, och skogen, utan odlad jord, för resten af skatten; kunde således skogen, eller större delen af skogen, frånsäljas hemmanet, utan att gården upphörde att vara hemman, och ägaren således fortfarande