lag att vid uppbåd mot skogseld hvarje hushåll skall sända en man till släckning, men då så få gårdar finnas i skogstrakterna, förmår i många fall den ringa styrka, som samlas, litet eller intet.
Om däremot de stora skogsägarne, och först af alla staten, som ju är den ojämförligt störste skogsägaren i Norrland och år från år förökar sina domäner därstädes, ville — sedan härför nödiga lagförändringar blifvit gjorda — på de talrika till nyodling lämpliga platserna inne i skogstrakterna utstaka blifvande nyhyggeslotter med tillhörande husbehofsskog, att på billigaste möjliga villkor, med full äganderätt och skyldighet att utgöra belöpande skatt, af svensk man förvärfvas, så skulle genom en allt talrikare befolkning af nybyggare det bästa medel mot skogseldar åstadkommas.[1] Med en sådan talrikare befolkning skulle också nödvändigtvis följa upptagandet af vägar genom skogarna, och vägar äro, det vet hvar och en, som har erfarenhet om skogseldar, ett kraftigt medel för eldens begränsande.
De fördelar, som staten och öfriga skogsägare i ekonomiskt afseende skulle hafva genom möjligheten att på detta sätt kunna inskränka skogseld, äro så betydande, att det väl skulle löna sig att, för att befordra saken, göra till och med stora uppoffringar i form af resehjälp, byggnadsbidrag, odlingslån m.m. åt invandrarne. Och hvilken räddning af arbetskrafter åt landet skulle man ej åstadkomma på detta sätt, under det
- ↑ Genom K. Skr. af den 29 maj 1891 angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker inom Norrbottens län är visserligen ett försök gjordt att genom bildande af s. k. skogstorp uppmuntra nybyggareinvandring, men, då härigenom ej äganderätt lämnas åbon, befara vi, att åtgärden ej skall leda till önskadt resultat.
