vidtaga skyddsåtgärder mot denna fara för de unga skogsträdens bestånd.
För öfrigt behöfver man ej resa långt inom Norrlands skogstrakter för att med användande af någon observationsförmåga finna skillnaden mellan en skog, där kreatur hafva betat, och en som varit fri från dessa för skogen icke passande gäster.
Öfverallt där de hafva huserat, finner man de smärre, upp till en meter höga, träden hafva ett knutet och ruggigt utseende, med mycket täta grenkransar, toppen klufven eller snedriktad och ofta de af kreaturen stympade topp- och grenskotten förändrade till boning för ägg och larver af någon skadeinsekt. De ännu mindre plantorna äro ofta nedtrampade och krypa utefter marken i stället för att resa sig rätt upp. Betrakta vi de äldre träden, så finna vi, att en stor del af dem äro skadade träd: de äro krokiga, toppklufna eller på annat sätt missbildade och mycket ofta hemsökta af parasiter. Ej sällan har jag iakttagit sådana af kreatur förorsakade skador i gränsskogar, som ju framför andra böra skyddas.
Ej blott denna direkta skada för skogen hafva vi att lägga kreatursbetningen till last, äfven en annan fara för skogen uppstår af samma orsak och har ofta ledt till ödeläggelse af stora sträckor, jag menar de talrika skogseldar, som uppkomma genom de s. k. gätarnes eller vallhjonens ovarsamma handterande af eld i skogen. Finge ej kreaturen beta i egentlig skog, så vore man ju fri från vallhjonen och de eldsvådetillbud, de dagligen förorsaka.
Utom denna ständigt hotande fara för skogseld, som kreaturens skogsbetande orsakar,
