medför det stor eldfara af en annan anledning: ej sällan pläga nämligen skogsbönderna antända det torra gräset i skogen »för att få ett friskare kobete»; att följden ofta blifver en skogseld säger sig själft.
Men kanske dessa i skogstrakterna lervande åbor ej hafva bete för sina kreatur, om de ej få begagna skogarna härför? Jo visserligen, det finnes så tillräckligt med bete på många myrar, på fjällen, i löfskog och i fuktig för afverkning värdelös blandskog, för att ej tala om de mestadels obegagnade tillfällena att åstadkomma hemvallar, att en mångdubbelt större stock af kreatur, än som nu finnes i Norrland, skulle kunna hafva riklig föda utan att härför anlita de egentliga skogarna. Dessa senare lämna dessutom i regeln så litet och dåligt bete, att det säkerligen ej är någon verklig fördel att låta kreaturen beta där.
Därför borde genom lag förbjudas att hålla kreatur betande på egentlig skog.
Ännu flera önskningsmål för ernåendet af en fullt rationell skogsvård i Norrland skulle väl förtjäna att närmare belysas, men då denna uppsats redan svällt ut öfver de gränser, som ursprungligen blifvit satta för densamma, måste jag uppskjuta den vidare behandlingen af ämnet till ett annat tillfälle.
