nigheten upptog illa hans ansökan, men värre hans pock och envishet. Tå Prinsen ej ville vika, men förmätet och hetsigt påstod sin talan, utbrast allt i vålldsamheter. En sådan menighet var ej van att låta säga sig emot, när then hade rätt [1]. Then lärde Konungar att skällfva för sig [2]; minst ville then taga lagar af en fräck yngling. Thet var thärföre ej underligt, att hon nu jagades i harnesk. Man vräkte både STYRBJÖRN och thes Mor-Broder, med stort buller, ifrån tinget, och förföllgde bägge med stenar. Then uppretade menigheten lät ej härvid bero; utan till att göra honom än ytterligare förtret, och att betaga honom allt vidare hopp om tillgång till thronen, utnämdes strax, Konung ERIK till hjällp, en annan Medregent. Tör hända, att thenne var Son af then sist afledne Under-Konungen EMUND RINGSSON, som af sitt fördrag med Danska Prinsen, sedermera Konungen, SVEN Tjugeskägg, om landa-skillnad emellan SVERIGE och DANNEMARK,
