folk, öfver hvilket Gylfe vid Odens ankomst säges hafva herrskat, äfven varit en stam af Sveafolket; men då vi ej känna något af dess historia och rättsförfattning, kan det ej här komma i beräkning. Det är med afseende på detta förhållande, som vi först vilja vända våra blickar på Götarnes land, ursprungligen ett från Svearnes särskildt rike, ehuru så väl af Götarnes som Svearnes rike snart upkommo flera smärre riken, hvilka efterhand kommo under Upsala konungs välde, så att hela Sverige lydde under en konung, långt förr än christendomen i Olof Skötkonungs tid fick fast fot i landet. Hufvudsätet för det Götiska riket, den plats hvaräst den Götiska folkstammen först satt sig ned, och hvarifrån den vidare utspridt sig söder om de förutnämnda stora skogarne, var Vestergötland, som med skäl kan anses som den äldsta hedniska kulturens vagga i vårt land, likasom det är den stadgade christendomens. Hvad det af Yngve upbyggda Upsala tempel var för Svearne, det var för Götarne det åt Thor helgade, med 100 afgudabilder försedda, och kort före christendomens införande af Hakon Jarl plundrade templet i Gudhem. Ett spår deraf, att Vestergötland varit Götarnes äldsta bostad i Sverige, förekommer ännu i Vestgötalagen, der Vestgötarnes allmänna landsting kallas aldra göta þing, d. ä. alla Götars ting, likasom Svearnes allmänna ting, enligt Sturleson, kallats þing allra Svia. Sedan Östergötland genom kolonier från Vestergötland hunnit så befolkas, att det kunde bli ett landskap för sig sjelft, fick det ock sitt särskilda allmänna ting, som, åtminstone i en senare tid, kallades Lionga þing, och troligen hölls i Linköping (Lionga köpunger); men Vestgötarnes ting bibehöll sitt ursprungliga namn af alla Götars ting, ännu sedan verkligheten ej mera svarade emot namnet. Hvad det, efter Östergötlands bebyggande, sedermera så kallade Vestra Götlands område och gränsor beträffar, äro vi genom Vestgötalagen i tillfälle att ganska noga bestämma dem.
