Det var inom Sveriges forna landskap, hvart för sig, som våra förfäders rättsförfattning först utvecklade sig, och bildade särskilda landskapslagar, hvilka, bevarande sin sjelfständighet och sitt egendomliga lynne, öfvergingo i skrift på en tid, då af de särskilda landskapen, eller ursprungligen små riken, längesedan hade upkommit ett helt. Jag vill derför först i detta Capitel taga i betraktande de särskilda landskapen, samt visa huru dessa delar sammansmälte till ett helt, och likväl hvar inom sig utbildade en rättsförfattning, hvaraf landskapslagarne upkommo; och sedan skall jag i följande Capitlet företaga en allmän granskning af landskaps- och stadslagarne, samt vidare framställa hufvadmomenterna af lagstiftningens fortgång, intill tidpunkter af vår nu gällande allmänna lag.
Jag börjar med samma anmärkning, som uptager de
första raderna af Christoffers Landslag: Sveriges rike är,
af hedna verld, sammankommet af Svea land
och Göta, d. ä. af Svearnes och Götarnes land. Det
folk som nu bebor vårt land, har nemligen sammansmält
af två särskilda, ehuru sinsemellan beslägtade folk,
Svear och Götar (ej Göter, ännu mindre Göther).
Jag förutsätter såsom af historien bekanta, de
anledningar man har att antaga, att den Götiska
folkstammen, som af ålder haft sitt hufvudsäte söder om
skogarne Tiveden och Kolmorden, varit bosatt i Sverige,
innan de med Oden invandrande Svearne anlände. Väl
synes det mig sannolikt, att det i det öfra Sverige bosatta
