Vear (Vedbo) och Vardyniar (förmodligen Valbo) och alla marker som dertill höra (hvarunder troligen Tösbo härad var inbegripet); men detta land hade då lång tid legat under Svea konungs välde, och i afseende på utskylder räknats till Vestergötland; och Markamän (d. ä. Dalboarne) ville då vara som förr under Svea konung”[1]. Dalsland förblef således förenadt med Vestergötland, och förekommer såsom sådant i Vestgötalagen. I det till denna lag hörande stycket om tinglott nämnas Nordals och Vedbo härad, samt alt Syndal, hvarvid ordet alt troligen skall utmärka att här menas ej blott det egentliga Sundals härad, utan äfven det söder om Vedbo belägna Valbo härad; men här nämnes, likasom i Sturlesons nyss anförda berättelse, icke det till Vermland gränsande Täsbo härad. Deremot i förtekningen på Vestergötlands gränsorter förekomma två särskilda rågångar, som innesluta Sundals och Nordals samt Tösbo härad, men Valbo och Vedbo härad äro här uteslutna. Den första rågången börjar nämligen vid Surtubærgh nära Venersborg; följer först Dalslands sydliga gräns mot Vestergötland och Bohuslän, går sedan upför Tronemosse emellan Sundals och Valbo härad, och genom sjöarne Örsjön och Näsöl i Nordals härad, samt följer slutligen Hjerterudssunden, på Nordals härads nordliga gräns, till Venern. Denna förtekning, som sålunda innesluter Sundals och Nordals härad, med undantag af deras vestligaste del, utmärker troligen Dalslands äldsta gräns, på en tid då det vester om denna gräns belägna landet endast utgjordes af öde skogar. Namnen Nerdal och Sandal vitna ock att derna trakt innefattar hela det ursprungliga Dalsland. Den andra förtekningen börjar i Venern nära det ställe der den förra slutar, eller vid en liten ö benämnd Putnholmen; nämner dernäst Tiærnagli (en gård nu kallad Tjärkilen), följer sedan
- ↑ Magn. Barf. S. cap. 13.
