sjön Ånimmen samt Ånims och Tisleskogarne (nu socknar med samma namn), och går slutligen åter ned i Venern vid Hjordshus, eller det nuvarande Åmål. Denna rågång innesluter således Tösbo härad, med undantag af den vestligaste, då troligen, likasom det dertill gränsande Vedbo härad, ännu obebyggda delen. Båda dessa förtekningar äro således otvifvelaktigt äldre än stycket om tinglott, der, såsom förut är anmärkt, Vedbo härad uttryckligen nämnes, och derför under benämningen alt Syndal troligen äfven inbegripes Valbo härad. Met hvarför Tösbo härad här ej nämnes, torde svårligen kunna förklaras, om ej orsaken är den, att då Skåningshäradsboarne blifvit berättigade att taga Nordalshäradsboarnes lott, af det skäl, att de förre skulle kraka ok flaka mariu kirkiu i skarum (d. ä. upsätta takresning och lägga spåntak på denna kyrka), så har det aflägsnare och troligen senare tillkomna Täsbo härad ej kommit att få någon lott. Ännu besynnerligare är det, att i förtekningen på antalet af Vestergötländs kyrkor intet af Dalslands härad nämnes, ehuru detta landskap tillika med Vermland hörde till Skara Biskopsdöme, till dess de i senare tider erhöllo en egen Superintendent, och slutligen Biskop. Endast i en yngre handskrift, der antalet af kyrkor i Vermland och Dal upgifves, nämnes af Dalsland Nordals och Tösbo härad. Troligen härrör dock detta endast af en skrifvares vårdslöshet.
Innan jag lemnar Vestergötland, vill jag anmärka
en omständighet, hvari denna Götarnes äldsta bygd i vårt
land har, i anseende till sin författning, en märklig
likhet med Svearnes. Likasom nemligen Upland, om ej
från K. Anes tid, åtminstone, om Ynglinga-Sagan skall
hafva någon trovärdighet, före Ingiald Illrådes, var
indeladt i 3 hufvuddelar (folkland), som ursprungligen hade
lika många konungar, men i senare tider hade till
öfverhufvud hvar sin konungens ämbetsman, benämnd
