att Vestergötland likasom Upland förer minnet af sin äldsta om ej skrifna, dock i en bestämd form bragta lag ända till hedendomens tid. Vestergötland nämner sin Lumber, likasom Upland sin Viger Spa; om båda anmärkes uttryckligen att de voro hedningar. Troligen var Lumber äldre än Viger Spa, likasom den Götiska bildningen i allmänhet är äldre än den egentliga Svenska.
Vermland hörde, såsom nyss är anmärkt, til Skara
Biskopsdöme, hvaraf kan slutas att det fått sina första
christna lärare från Vestergötland, om ej från Norrige;
men som det först blifvit befolkadt genom en koloni af
Svear, under den flyktande konungasonen Olof Trätäljas
anförande, så bör det rätteligen hänföras till Svea
landskapen, i sammanhang med hvilka jag skall vidare
omtala detsamma.
Vi vända nu våra blickar till östra delen af
Götaland, och först till det landskap, hvilket detta namn
egentligen ensamt tillkom, eller Östergötland. Härmed
komma vi lätt till rätta, ty detta lands gränsor voro af
ålder de samma som nu, då man nemligen iakttager att
de till Linköpings Län nu lydande Kinds och Ydre härad
ej höra till Östergötland, utan till Småland. Den troligen af
sitt ogenomträngliga' mörker, hvilket många af oss som nu
lefva, hört våra fäder med rysning beskrifva, benämnda
Kolmorden[1] utgjorde från uråldriga tider Östergötlands
nordliga gräns, mot Södermanland och Svearike. Af de båda
gränsskogarne Kolmorden och Tiveden är det som, enligt
upgiften i Christ. LL. Svealand fordom kallats
Nordanskog, och Götaland Sunnanskog. Samma skogbevuxna
bergskedja på Östergötlands sydliga gräns mot Småland,
- ↑ Morþ = skog, prov. mor; skogen hette äfven Kolmyrkr eller Myrkviþr, af hvilka det förra synes vara rådbråkadt af Kolmark (mark = morþ, d. ä. skog), och det senare är en öfversättning af det förstnämnda ännu bibehållna namnet. Tillägg (sid. 74): Hvad jag ytrat angående namnen Kolmyrkr och Myrkviþr, har jag sedermera funnit bestyrkt, vid jämförelse emellan Peringskiölds och Rafns editioner af det så kallade Sagobrottet. I originalhandskriften, som af Rafn blifvit följd, läses nämligen: til skógarins kolmerkr; men merkr är genitivus af Isl. mörk, Sv. mark. Peringskiöld deremot har kolmirkr, hvarvid i parenthes tillägges (myrkvidz). Ehvad nu detta kolmirkr är en förbättring af Peringskiöld, eller der står så i den afskrift han följt, har denna läsart intet vitsord emot originalet. Det i parenthes tillagda myrkvidz är åter uppenbarligen en öfversättning af det förra namnet.
