som, åtminstone till en del, hade namnet Holaviþ, bibehåller ännu ett lika namn såsom Kronoallmänning i Norra Vedbo härad af Jönköpings län, vid gränsen mot Östergötland. Att skogen fordom äfven på norra sidan om gränsen haft detta namn, kan slutas deraf, att Ekeby kyrka i Göstrings härad af Östergötland fordom varit kallad Ekby Holavid, till skilnad från Ekeby i Bobergs härad, som af sin belägenhet vid sjön Boren fått namnet Ekebyborna. Det ställe midtpå skogen Holavid, der Konungen på sin eriksgata skulle mötas af Småländningarne, var likväl, enligt hvad jag skall visa då jag kommer att handla om eriksgatan, ej beläget på sjelfva gränsen, utan ett stycke söder derom; hvilket troligen härrör deraf, att man på vägen genom skogen måste söka ett tjenligt hviloställe, som ej just stod att finna vid sjelfva gränsen emellan landskapen, hvilken dessutom i en vidsträckt och öde skog på den tiden ej torde hafva varit så noga bestämd. — Att Östergötland ursprungligen blifvit befolkadt genom en koloni från Vestergötland — här är nemligen endast fråga om den Götiska befolkningen — har jag förut anmärkt. Den första kolonien har troligen slagit sig ned på den bördiga slätten omkring Linköping. Här hafva Östgötarne hållit sin allmänna sammankomst, lionga þing, hvilken utan tvifvel är äldre än staden Linköping (fordom Lionga köpunger), ehuru det är omöjligt att afgöra om staden fått namn af tinget, eller tvärtom. Att Östergötland tidigt fått författning såsom särskildt landskap, synes deraf, att det under Ynglingaättens tid haft sina egna konungar, af hvilka Högne, som lefde i Ingiald Illrådes tid[1], kan anses hafva varit den siste; ty Hjörmund (ej Herraud), som Harald Hildetand satte öfver Östergötland, synes ej kunna anses annorlunda än som en Haralds höfding. I Östergötland möta vi den inrättningen, som äfven fanns
- ↑ Y. S. cap. 42.
