på kyrkförfattningen förenadt med Linköpings stift, hvartill det ock hört ända till dess den sydligare delen deraf, som utgör det nuvarande Calmare stift, fick sin egen Superintendent, och slutligen Biskop; men om det äfven i judicielt afseende ursprungligen varit förenadt med Östergötland, eller om det stått i förbindelse med Tiohärads lagsaga, eller haft sin särskilda författning, kan jag ej nu afgöra. Det sista finner jag dock troligast, i synnerhet som Östergötland och Öland (till hvilket senare här utan tvifvel äfven räknas Calmarna fogati), nämnas såsom två särskilda Lagmansdömen redan i M. E. LL. KgB. 1, så väl som i Chr. LL. Äfven i det afseendet synes detta mest sannolikt, att Möre, troligen vid den Småländska folkstammens första inträde i vårt land, och innan den framträngt till Värend, blifvit försedt med inbyggare, som sedermera, utan sammanhang med kolonisationen från Värend, utbredt sig upåt kusten och på Öland; hvarigenom det synes kunna förklaras, att moderlandet Möre, och sedermera det vidsträcktare Calmarna fogati, af ålder varit skildt från det öfriga Småland; likasom Calmare läns allmoge ännu vill, såsom ”Calmareboar”, anses för något annat än Småländningar. Att Bleking, som i 9:de århundradet nämnes såsom hörande till Sverige,[1] men genom K. Emund slemmes förut omtalta råläggning blef derifrån afsöndradt, hvarefter det blef, likasom Halland, ansedt såsom en från Skåne utgående gren, fått, såsom nyss om Möre är anmärkt, sina inbyggare af den Småländska folkstammen, och det sannolikt vid denna folkstams första inträde i Sverige, och således icke är en Dansk koloni, ehuru det i lång tid varit en Dansk tillhörighet, dertill kan man sluta ej blott af den nyssnämnda omständigheten, att den äldsta underrättelse vi hafva om Bleking, nämner det såsom Svenskt, utan ännu säkrare
- ↑ Ottars och Ulfstens resa.
