snöbetäckta gränsor irrande invånare. Njudung utgjordes af två härad, hvilkas nuvarande namn, Östra och Vestra, vitna att de ursprungligen tillsammans utgjort ett särskildt litet landskap. Dessa två kolonier, Finnveden och Njudung, synas hafva genom lärare, utsända från Östergötland, blifvit omvända till christendomen på en tid, då communicationen med Värend ännu var så svår och så ringa, att något deltagande i rättsförfattningen med Värend ej kunde ega rum. Hade ej detta varit förhållandet, hade Finnveden och Njudung redan såsom hedniska, stått i judiciel förbindelse med Värend, så hade de utan allt tvifvel fått christna lärare från detta Sveriges äldsta stift, och kommit att tillhöra detsamma, i stället för Linköpings. Att likväl Finnveden och Njudung tidigt blifvit införlifvade med Värend till den ännu så kallade Tiohärads lagsaga, synes deraf, att icke allenast legifer decem provinciarum nämnes i ett bref af 1266[1], utan redan från 12:te århundradet finnes ett Kongl. bref till leglfer et omnes habitantes finnethiam, werendhiam, niwdhwngiam[2]. Kolonier, utan tvifvel ursprungligen härstammande från Värend, äro äfven Mohärad, hvilket, till Skara stift hörande, äfven i judicielt afseende, såsom förut är anmärkt, förenat sig med det dertill gränsande Vestergötland, utan att dermed blifva införlifvadt; samt de norrut belägna Tveta, Vista, N. och S. Vedbo, Ydre, Kinds samt N. och S. Tjusts härad, hvilka på lika sätt förenat sig med det närbelägna Östergötland. Hvad det redan i Magnus Eriksons Landslag så kallade Calmarna fogati (Advocacia Calmarnensis, eller nuvarande Calmare län utom Tjust) jämte Öland beträffar, var väl äfven detta land, hvars sydligaste och förnämsta del redan i 9:de århundradet var känd under namnet Möre, såsom förut är anmärkt, i afseende
