Att äfven Södermanlands östliga; till hafvet gränsande sida varit en i skeppslag indelad Rod, kan slutas dels deraf, att den till Upland hörande Roden i UplL. kallas norra Roden, äfvensom der nämnes den ofvanför Stockholm belägna Roden, hvilket förutsätter att Roden också sträckt sig söder om Stockholm, såsom jag ock förut anmärkt att spår af denna inrättning finnas i Östergötland; dels deraf, att skeppslag och Rodarätt omtalas i Södermannalagen på sådant sätt, att ingen mistanka kan upstå derom, att dessa ord der kunna vara af förhastande afskrifna ur Uplandslagen. Men huru långt Roden här sträckt sig, eller hvilka härad eller socknar den innefattat, derom kan jag ej lemna någon uplysning.
Vestmanland, fordom Vestmanna land, eller
Vestmännernas land, har fått sitt namn af lika anledning
som Södermanland. Utan tvifvel har det fått sina första
Svenska inbyggare från Fjädrundaland, hvartill det
ansågs som ett bihang, till dess det, senare än
Södermanland, blef från Upland afsöndradt såsom ett särskildt
landskap. Att Vestmanland på den tiden, då småkonungarne
utrotades af Ingjald Illråde, ännu ej blifvit ett särskildt
landskap, kan slutas af Sturlesons berättelse i
Ynglingasagan cap. 40, der ingen konung af Vestmanland
nämnes. Då här likväl nämnes en konung af det säkert
senare bebygda Nerike, kan saken ej förklaras så, att den
såsom emellan Sverige och Norrige boende ”Varmelaner och Finveder, och andra, som nu alla äro christna, och höra till Skara stift.” Att han ej med Finveder menar de verkligen i de nordligare trakterna boende Finnarne eller Lapparne, synes deraf; att han särskildt nämner Scritefinnarne, hvilkas hufvudstad var ”Halsingaland.” Det är klart att detta allt gått så till, att Adamus väl viste att Finnveden gränsade till Vestergötland, men af mistag förlade den på norra sidan derom; och så var icke mera hinder för Skåne att gränsa till Vestergötland, än för Östergötland att gränsa till Mälaren och Upland.
