landet,” säger han[1], ”är landsting och egen lag i många stycken; öfver hvar lag är en lagman, och han råder mest med bönderna, ty det skall vara lag, som han säger. Men om konungen, eller jarl, eller biskopar fara öfver landet, och hålla ting med bönderna, då svarar lagmannen på böndernas vägnar; och honom följa alla, så att svårligen våga mägtige män (ofreflismenn) att komma på deras allmänna ting, om ej bönder och lagman dertill gifva lof. Men i allt, hvari lagarne äro skiljaktiga, skola de jämföras med Upsala lag; och alla andra lagmän skola vara den lagmans undermän, som är i Tiundaland.” Denna sista upgift kunde väl förefalla mindre trovärdig; men då Sturleson, sjelf lagman på Island, under sitt besök i Sverige år 1219 vistades hos den berömde lagmannen Äskil i Vestergötland, kan han ej gärna anses ha en alldeles oriktig underrättelse i en så beskaffad fråga. Således bör väl Sturlesons upgift så förstås, att Tiundalands lagman var den förnämste i riket, och att de öfrige lagmännen kunde i vissa fall vara skyldige att rådgöra med lagmannen i Tiundaland; men icke får den förstås så efter orden, som skulle Upsala-lagen uttränga alla skiljaktigheter ur de andra landskapens lagar; ty Upsala-lagen skulle då hafva blifvit en allmän lag för hela riket, och de charakteristiska egenheter som vi ännu finna i de olika landskapens lagar, skulle ha försvunnit. Det är dock möjligt att lagmannen i Tiundaland haft anspråk på ett dylikt öfvervälde, och att ett sådant anspråk, grundadt på folkländernas öfriga företräde, blifvit erkändt af de andra lagmännen, fastän det ej i verkligheten kunde genomdrifvas, derför att det hade sakens natur emot sig, emedan de i de särskilda landskapen utbildade olika rättsförfattningar ej ännu medgåfvo en sådan sammansmältning. — Lagmännens egentliga befattning är af Sturleson uttryckt
- ↑ Ol. H. S. cap. 76.
