hvaraf han ock hade sin titel, bestod dock uti att lagh skilia, eller bestämma hvad som uti hvarje till hans pröfning hänskjutet mål skulle anses för lag, hvarför ock hans befattning kallades laghskila. Men då icke alla mål från det vidsträckta landskapet kunde hänskjutas till lagmannens pröfning, behöfdes ock för de mindre delarne af landet (härad och fjerdingar) lagfarne män, hvilka kunde döma i de mål, som på de mindre sammankomsterna förekommo. Så fingo hundaren i Svea-landskapen sina domare; så blefvo i Göta-landskapen, härads- och fjerdingshöfdingarne, hvilka förut tilläfventyrs varit militära befälhafvare, domare. Att lagmansämbetet härleder sig från hedendomens tid, är af Uplands- och Vestgötalagarne uppenbart; ty intet tvifvel kan upstå derom, att Viger Spa, som i företalet till UplL. omtalas såsom Uplandslagens förste författare, och som var en hedning, ehuru visserligen icke samtidig med Ingjald Illråde, såsom, till följe af en falsk upgift i den första tryckta uplagan af Uplandslagen, blifvit antaget, varit lagman; och i den till Vestgötalagen hörande förtekningen på lagmän i Vestergötland, nämnas två lagmän, Lumber och Björn Kjalke, hvilka båda varit hedningar. Sturleson nämner ock icke allenast lagmän i Tiundaland och Vestergötland på K. Olof Skötkonungs tid, utan berättar ock om den dåvarande lagmannen Thorgny i Tiundaland, som då redan var gammal, att hans förfäder hade varit lagmän i Tiundaland i många konungars tid[1]. Man kan derför hänföra lagmännens upkomst, åtminstone i Upland och Vestergötland, i hvilka Svearnes och Götarnes stamländer detta ämbete troligen är äldst, till en tid ej långt efter den, då de särskilda landskapen sammansmält till ett rike under Upsala-konungens välde. I Sturlesons tid hade hvart landskap sin lagman. ”I hvar del af
- ↑ Ol. H. S. cap. 77, 96.
