att de af lagmannen för folket declamerade korta poëtiska rättssatserna af honom beledsagades med utförligare, efterhand växande, och slutligen i skrift öfvergående prosaiska commentarier — som det kan förnekas att våra äldsta historiska och mythiska traditioner på dylikt sätt fortplantat sig. Det är dock ej min mening att ställa denna antagna äldsta poëtiska form återigen på en prosaisk grund, sålunda att den poëtiska formen skulle helt och hållet förklaras af behofvet att på sådant sätt lättare kunna behålla lagarne i minnet, och gifva dem stadga och fasthet. Ehuru den poëtiska formen i detta afseende varit oumbärlig, bör dock dess upkomst alldeles icke tillskrifvas afsigten att dermed vinna detta ändamål; den har fastmera upkommit genom en inre nödvändighet, såsom det för ett obildadt folk naturligaste sättet att uttrycka sig. Man har med skäl antagit att poësien är äldre än prosan. Det ligger i menniskonaturen, att ju mera vissa förmögenheter blifva hämmade eller outvecklade, dess mera utvecklar anden sin kraft i andra rigtningar, och det till en grad, som man ej skulle tro vara möjlig; likasom strömmen, på ett ställe hämmad i sitt lopp, flödar öfver på ett annat, dit han annars ej skulle kunnat höja sig. Hos en blind menniska t. ex. kan känseln utbilda sig till — om jag så får säga — ett slags syn i fingerspetsarne, till en förmåga att stundom äfven på afstånd förnimma föremålen, som måste förefalla hvar och en med syn begåfvad menniska obegriplig. En döf kan af munnens rörelser och andra tecken fatta andras mening på ett sätt som ej är möjligt för den som kan höra. Likartade phenomener visa sig hos hela folk. De som ej lärt konsten att genom skrift förvara sitt kunskapsförråd, och uttrycka sina tankar, hafva deremot förmågan att minnas och att oberedde muntligen uttrycka sig, äfven i en poëtisk form, till en grad utbildad, som förefaller oss fabelaktig. Likaså är hos ett folk, som i sin barndom ännu
