ligger vid naturens modersbröst, och hvars förståndsförmögenheter ännu äro föga utvecklade, deremot känslan lifligare och inbillningskraften rikare; poësien är derför dess rätta element, och den poëtiska formen således den, hvari det af en inre, naturlig drift söker uttrycken för sina känslor och begrepp. Derför sammanhänger dess historia, dess philosophie, dess religion, dess lagar, ja, man kan säga alla dess företag, med poësien. Här se vi den verkliga grunden till lagarnes äldsta poëtiska form, då de nämligen genom tradition blifvit utbildade. Spår af denna lagarnes poëtiska grundval, och i allmänhet af det poëtiska sinne, som äfven i dem varit verksamt, visa sig öfverallt i de poëtiska bestämmelser, de symboliska handlingar som der förekomma, och hvilka visserligen ha sin grund, på sätt jag nu visat, i det poëtiska sinnets inre drift att på detta sätt uppenbara sig, och ej endast i nödvändigheten att, i brist på skriftliga documenter, fästa upmärksamheten vid vissa sinnliga bilder. Exempel af detta slag kunde anföras i tusental; jag vill blott hänvisa till Jac. Grimms Deutsche Rechtsalterthümer, der en mängd äro samlade. Till och med af den rythmiska och allittererande formen finnas i lagarne mångfaldiga lemningar; t. ex. i Vestgötalagen:
döma
til hogs ok til hanga,
til draps ok till döþa,
ugildan firi arva
ok æftimælanda. (I. ÞiB. 3.)
Likaså:
þæn a hæra ær hændir
þæn a ræf ær reser,
þæn a vargh ær vinder,
þæn a biorn ær betir
þæn a ælgh ær fællir,
þæn a otær ær or a taker. (I. FornB. 7.)
