af Uplandslagen frid öfver alla dem som ”laghsaghu lyt hava”, d. ä. hafva åhört lagens upläsande, nämligen på tinget, hvilket åsyftas då det straxt förut talas om dem som ville ”med frid hit komma, här vara och hädan fara.” Likaså heter det i slutet af Östgötalagen: nu ær laghsagha iþur lyktaþ, d. ä. lagarnes upläsande för er är slutadt; det är det på tinget församlade folket som här tilltalas, likasom då straxt förut folket erhåller denna påminnelse: nu hygge hvar at lut sinum i laghum: komme nu hvar och en ihåg det stycke af lagen som honom angår. En dylik påminnelse förekommer ock inuti ÖGL:s text, ES. 8, då det heter: nu hyggin þær at bönder at sva ær þætta nu stat: kommen nu ihåg bönder, att detta är nu så stadgadt. I UplL. förekommer icke allenast samma erinran till folket: hvar skal at sinum lot ok laghum hyggia (ViþB. 29.), utan lagmannen nämner sig ock på ett ställe sjelf såsom talande, då det heter: fore allar þe sakir sum man værþer æi bar ok atakin, þöm skil iæk allum lagh fore sik, d. ä. i alla de mål, der man ej varder gripen på bar gerning, der låter jag hvar och en värja sig med ed (ViþB. 16: 1.); ehura i äldsta tryckta uplagan af UplL. orden skil iæk äro ändrade till skils, såsom det heter i Landslagarne; utan tvifvel af det skäl, att utgifvaren ej förstått hvad detta iæk skulle betyda, och derför tagit för afgjordt att det var ett fel. Likaså nåmner lagmannen sig sjelf i slutet af Södermannalagen, då det heter: þem haver iak allum friþum fört, laghsaghu þæsse hava kört; och i slutet af samma lags ÞiufaB. tilltalar han folket sålunda: ær nu talt sum i havin hört um þiufnaþ ok æn fynder[1]. Huru ofta detta lagarnes upläsande skedde, likasom huru ofta eljest landsting hölls, är ej bekant. Dock omnämnas i ÖGL. fyra så kallade lagtings måndagar, neml. 2:dre måndagen efter Pingst, näste måndagen efter
- ↑ Jfr. O Rabenius, de legis publicatione, s. 4 o. f.
