fästade med kedjor i kyrkor och andra hus, är en dikt, som upkommit genom ett temligen groft misförstånd af det förut nämnda Notarii publici betyget af år 1374, der det omtalas en liber legum terræ Helsingiæ som, med järnkedjor fästad, förvarades i Selångers kyrka i Medelpad; men hvarken säges der att denna lag var skrifven med runor, eller att den var ristad på balkar; tvärtom kallas den en liber, och var således en vanlig bok; återstår således endast att den säges vara fästad med järnkedjor; men detta, ehuru nu obrukligt, var fordom alldeles icke ovanligt, såsom man kan se på gamla böcker som fordom tillhört klosterbibliotheker, och hvarvid ännu de kedjor hänga, hvarmed de varit fastlästa. Väl finnes ännu en gammal med runor skrifven codex af Skånelagen, som förvaras på Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn; men då den är skrifven på pergament, och åtminstone ej är äldre än från 14:de århundradet, är den endast märkvärdig genom det besynnerliga infallet att bruka runor, i stället för den då som nu vanliga Latinska skriften. Det samma gäller om en på Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvarad, på papper i 16:de århundradet med runor skrifven codex af nyssnämnda lag. Uti en handskrift af Norska Borgarthingslagen från 15:de århundradet, hvilken förvaras på nyssnämnda Kongl. Bibliothek, finnes på en sida med runor skrifvet ett stycke angående gränsen emellan Norrige och Ryssland, och i sammanhang dermed den förut omtalta förtekningen på Vestergötlands gränsorter[1]; men likasom sistnämnda förtekning, ej mindre än den föregifna af Lundius utgifna Agapeti Balla, är i anseende till innehållet uppenbart förfalskad[2], så är ock denna runskrift tydligen skrifven senare än lagboken, på ett blad som
