2
2. Det torde till en början vara nödigt att
definiera tendensromanen. Den är en roman hvari en
tendens uttalas — derom äro alla ense. Men hvilken
tendens? Månne hvilken som hälst? Svårligen, ty då
skulle kritikasterna i en och samma förkastelsedom
innesluta alla romaner. Man lärer nämligen knappast
kunna uppleta någon enda, hvari icke någon tendens
lätteligen kan uppvisas. Författaren tecknar än den
eller den egenskapen och dess nödvändiga följder
under olika förhållanden, eller visar han huru brottet
alltid om än sent nås af den straffande rättvisan, eller
huru timliga fördelar ej kunna tillfredsställa själens
och hjertats behof, eller huru . . . kortligen han söker
framställa och bevisa någon moralisk sanning. — ”Men”,
invänder man, ”man har icke rättighet att från den
omständigheten att i ett konstverk någon viss sats
framträder och visar sig såsom riktig, sluta dertill att
detta varit konstnärens syftemål. Detta var ej något
annat än den tillfredsställelse, som sjelfva den
ästhetiska produktionen skänker, om än konstnären så att
säga omedvetet framställt de djupaste sanningar, och
totalintrycket af sjelfva konstverket utom den
ästketiska njutningen äfven bibringa en öfvertygelse.”
Välan, allt detta erkänna vi gerna; men hvarföre då sluta
till någon biafsigt hos författaren till en tendensroman.
I denna likasom i hvarje roman måste dock
nödvändigt framställas karakterer och händelser, och det är
väl från dem, icke från något särskilt tillkännagifvande
af författaren, som så väl den vanlige läsaren som
den vetenskaplige kritikern har att draga sina
slutsatser om de i boken möjligen befintliga tendenser.
Men just emedan en sådan blott och bart sedlig tendens tillkommer eller åtminstone borde tillkomma hvarje roman, kan det icke vara en sådan, som är karakteriserande för tendensromanen och i kritikens ögon utgör dess förnämsta lyte.
Hvad som bör förstås med en tendensroman skulle måhända lättast framlysa genom en kort exposé af de utmärktaste alstren inom denna genre; men för att ej allt för mycket anticipera på den ifrågavarande historiken torde vi här få åtnöja oss med att fasthålla,
