Sida:Om Tendens-Romanen.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

3

det tendensromanen är en roman, i hvilken författaren söker bibringa läsaren en viss öfvertygelse i någon social fråga. Åtminstone för närvarande anse vi denna förklaring riktig — framtiden kan framställa nya frågor och — om den för deras lösande å poesiens väg bibehåller samma konstform — möjligen gifva ordet tendensroman en något modifierad betydelse.

3. Det förnämsta, ständigt återkommande och närmast for handen liggande inkastet mot tendensromanen är just det att den har en tendens. ”En dikt”, säger man, ”är icke mera ett konstverk, så snart en annan afsigt än dess frambringande för sin egen skull legat till grund för dess produktion. Jemte det rent ästhetiska syftemålet kan icke något annat ingå i konstproduktionen utan att densamma derigenom urartar eller rent af upphäfves.” — Denna anmärkning tyckes så till vida riktig, som den omedelbarligen härflyter ur sjelfva definitionen på den ästhetiska förmågan. Men den beror på en alltför ensidig och ofullständig uppfattning. Våra filosofer medgifva nämligen uttryckligen att den ästhetiska förmågan lika litet som den theoretiska eller praktiska någonsin framträder fullkomligt isolerad. Vi kunna endast uppfatta menniskoanden såsom företrädesvis riktad åt det ena eller andra hållet. Så framträder den såsom öfvervägande ästhetisk blott då när de begge andra hufvudriktningarne icke äro herrskande. Men då menniskoanden icke består af trenne delar, utan af oss endast uppfattas såsom verkande inom trenne sferer eller rättare med trenne, för vår uppfattning skiljaktliga, ändamål, hvilkas gränsskilnader torde blifva svåra att vid hvarje tillfälle skarpt och bestämdt uppdraga och hvilka oupphörligen slå öfver i hvarandra, torde det blifva vanskligt att begära en såder rent och oblandadt ästhetisk själsriktning hos konstnären. Han är ju dock äfven menniska, han lefver i ett samhälle, hvars förtjenster och brister nödvändigt måste falla honom i ögonen, han är tänkande och måste i följe af sin natur fälla omdömen och fatta öfvertygelser öfver hvad han ser utom sig. Äfven då han befinner sig i den möjligast oblandade ästhetiska