Af dessa betraktelser synes mig oundvikligen framgå, att
liksom under tidernas lopp nya arter bildas genom det naturliga
urvalet så blifva andra mer och mer sällsynta och dö ändtligen ut.
Naturligtvis skola de former lida mest, som komma i häftigaste
kamp med de modifierade och förädlade formerna. Och i kapitlet
om kampen för tillvaron hafva vi sett, att de som råka i
häftigaste strid med hvarandra äro de närmast beslägtade formerna,
— varieteter af samma art och arter af samma eller mycket
närstående slägten — emedan de hafva nära lika bygnad, konstitution
och lefnadssätt. Hvarje ny art eller varietet ansätter följaktligen
hårdast under sin bildning sina närmaste anförvandter och söker
uttränga dem. Vi se samma tillintetgörelseprocess försiggå bland
våra kulturalster genom menniskans urval af förädlade former.
Jag skulle kunna visa med många märkvärdiga exempel, huru
hastigt nya raser af nötkreatur, får och andra djur eller nya
varieteter af blommor intaga de äldre och ofullkomligare varieteternas
plats. I Yorkshire är det historiskt bekant, att den gamla svarta
hornboskapen är utträngd af långhornsrasen, och att denna enligt
en författares uttryck ”är bortsopad af korthornsrasen såsom af
en mördande farsot”.
Den princip jag betecknar med detta uttryck är af stor vigt
för min teori och förklarar i min tanke flera vigtiga förhållanden.
För det första gifves det många väl utpräglade varieteter, hvilka,
ehuru de till en viss grad bära prägeln af art — hvilket synes
af det hopplösa tviflet om deras rang — dock helt säkert vida
mindre skilja sig från hvarandra än goda och äkta arter. Det
oaktadt äro i min tanke varieteter just arter under bildning. På
hvad sätt växer nu denna lilla olikhet emellan varieteter ut till
större artskilnad? Att detta i allmänhet sker kunna vi sluta af
de nästan otaliga i naturen förekommande arter med väl
utpräglade kännetecken under det varieteterna, enligt vår teori
prototyperna, stamfäderna för kommande väl skilda arter erbjuda blott
få och föga utpräglade skilnader. Slumpen, såsom vi kunna kalla
det, skulle väl kunna förorsaka en varietets afvikelse från sina
föräldrar i vissa hänseenden, och således äfven denna varietets
afkomlingars ännu större afvikelser i samma hänseenden; detta
allena skulle dock icke räcka till att förklara en så allmän och så
hög grad af olikhet, som finnes emellan varieteter af en art och
arter af ett slägte.
