Såsom vi förut varit vana att göra, skola vi äfven söka belysa
detta ämne med tillhjelp af våra kulturalster och vi skola härvid
finna något analogt. Man skall medgifva, att bildandet af så vidt
skilda raser som nötkreatur af korthorns- och Herefordsras, ridhäst
och arbetshäst, de olika raserna af dufvor m. m. icke skulle hafva
kunnat ske blott genom ett tillfälligt hopande af likartade
förändringar under flera generationer. Om nu i verkligheten en
dufamatör satte värde på en dufva med kortare näbb och en annan
på en dufva med betydligt längre näbb, så skulle båda bemöda
sig att till afvel utvälja fåglar med allt kortare och kortare eller
längre och längre näbb, då ”amatörer icke beundra mellanformer,
utan älska ytterligheter”. Likaså kunna vi antaga, att någon i
en förfluten tid föredragit smidigare hästar, en annan starkare och
mera groft bygda. De första olikheterna hafva varit blott helt
ringa; men om nu under tidernas lopp en viss person alltjemt
utvalt de smidiga hästarna till afvel, en annan de gröfre, så hafva
olikheterna blifvit allt större och gifvit anledning till att skilja
två underraser och efter århundradens förlopp kunna dessa
underraser slutligen utbilda sig till två skilda raser. Då olikheterna
långsamt förstoras, så försummas de ofullkomligare djuren som
antingen äro för spensliga eller för grofva och dö småningom ut.
Vi se sålunda i dessa menniskans konstprodukter, att i följd af
grundsatsen om karakterens divergens, såsom man kan kalla det, i
början knappt märkbara skiljaktigheter alltjemt tilltaga och raserna
allt mer och mer skilja sig så väl från hvarandra som från sina
gemensamma stamfäder.
Men frågar man, huru låter en likartad grundsats tillämpa sig på naturen? Jag tror att den kan finna och verkligen finner tillämpning (ehuru jag sjelf länge ej märkt det) i det enkla förhållandet, att ju mera individerna af en art blifva olika i bygnad, konstitution och lefnadssätt, ju lämpligare äro de att intaga många och skilda platser i naturens hushållning, och blifva sålunda i stånd att föröka sitt antal.
Detta visar sig tydligt hos djur med enkla lefnadsvanor. Vi skola taga ett fyrfotadt rofdjur till exempel, hvars mängd i en trakt redan stigit till det fulla belopp som detta område kan underhålla. Lemnas fritt spelrum åt dess naturliga förökningsförmåga, så kan samma djurart (förutsatt att distriktet icke undergår några förändringar i sina fysiska förhållanden) ytterligare föröka sig endast i det fall, att afkomlingarna modifieras på det sätt att de småningom kunna intaga de roler, som nu innehafvas af andra djur, om till exempel några af desamma få förmåga att
