beskaffenhet) och sträfva så att säga i hög grad efter att lefva der, men hvarhelst de komma i häftigare täflan med hvarandra, se vi, att de fördelar som äro en följd af olikheter i organisation och lefnadsvanor åstadkomma, att de med hvarandra i närmaste täflan kommande invånare i allmänhet tillhöra olika slägten och ordningar.
Samma grundsats finner man äfven i menniskans bemödanden att naturalisera växter i främmande land. Man hade måhända väntat, att de växter som med fördel kunna naturaliseras i ett land i allmänhet vore nära beslägtade med de förut inhemska; ty dessa betraktar man vanligen såsom särskildt skapade för och lämpade efter sin hemort. Man kunde också hafva väntat, att de naturaliserade växterna skulle höra till några få grupper, specielt lämpliga för vissa stationer i sin nya hemort. Men saken förhåller sig helt annorlunda och Alphonse de Candolle har i sitt stora och förträffliga arbete väl visat, att ett lands flora genom naturalisering vinner vida mera nya slägten än nya arter i proportion till de infödda slägtena och arterna. Vi vilja anföra ett exempel: i sista upplagan af Asa Gray’s Manual of the Flora of the Northern United States uppräknas 260 naturaliserade växtarter af 162 slägten. Vi se vidare att dessa naturaliserade växter äro af vida skild natur och äfven afvika från de infödda; så att af dessa 162 slägten icke mindre än 100 äro främmande; de i Förenta Staterna växande slägtena hafva härigenom alltså proportionsvis betydligt ökats.
Fäster man uppmärksamhet vid naturen af de växter och djur, som med framgång hafva kämpat med de i ett land infödda och i följd häraf blifvit naturaliserade, så kan man vinna en föreställning om hvilka modifikationer några af de infödda borde hafva undergått för att vinna några fördelar öfver de andra inhemska; åtminstone kunna vi med säkerhet draga den slutsatsen, att en förändring i deras organisation, så stor att de öfvergått till nya slägten, skulle hafva varit gynsam för dem.
Fördelen af en stor olikhet emellan de inhemska formerna i ett visst område är i sjelfva verket densamma som det fysiologiska arbetets fördelning mellan de olika organerna hos en individ — ett af Milne Edvards på ett utmärkt sätt belyst ämne. Ingen fysiolog tviflar på att en mage, som är ämnad till att smälta blott vegetabiliska eller blott animaliska ämnen, upptager de mesta närande delar af dessa ämnen. Så skola äfven i ett lands hushållning så många flera växt- och djurindivider vara i stånd att finna sin näring, i ju högre grad de äro olika och fullständigt
