på marken betande fåglarna sällan flyga annat än för att undvika någon fara, tror jag, att de nästan vinglösa fåglar, som nu bebo eller fordom bebott öarna i oceanen, der de icke oroas af några rofdjur, hafva för sin nuvarande skapnad att tacka den omständigheten, att de icke användt sina vingar. Strutsen bebor visserligen fast land och är utsatt för faror som den ej kan undvika genom flygt, men med sina starka fötter kan den försvara sig för fienden lika väl som något af de mindre fyrfotadjuren. Vi kunna föreställa oss att strutsens stamfader hade ungefär samma vanor som trapparna och att i samma mån som det naturliga urvalet under successiva generationer förökade storleken och vigten af dess kropp, i samma mån begagnades benen mer och vingarna mindre, till dess de blefvo fullkomligt odugliga till flygt.
Kirby har anmärkt (och jag har äfven sjelf observerat samma faktum) att de främre tarserna eller fötterna på många skalbaggar som lefva i gödselhögar ofta äro afbrutna; han undersökte sjutton exemplar i sin egen samling och icke en enda hade ett spår qvar deraf. Onites apelles är så ofta i saknad af framtarserna att den beskrifves såsom saknande dem. I några andra slägten finnas de, men i mycket rudimentärt tillstånd. Hos Ateuchus, Egypternas heliga skalbagge, saknas de helt och hållet. Det är icke tillräckligt bevisadt, att tillfälliga stympningar gå i arf. Jag vill heldre förklara den totala frånvaron af främre tarser hos Ateuchus och deras rudimentära tillstånd hos några andra slägten såsom följd af bristande användning hos deras förfäder, ty då tarserna nästan alltid saknas hos många skalbaggar, som lefva i gödselhögar, måste de förloras under en tidig lefnadsperiod och kunna derföre icke vara af mycken nytta eller mycket begagnas af dessa insekter.
I några fall kunna vi lätt tillskrifva bristande användning vissa bildningsmodifikationer, som helt och hållet eller till en stor del bero på det naturliga urvalet. Wollaston har upptäckt det märkvärdiga förhållandet, att af 550 på Madeira boende skalbaggsarter 200 hafva så ofullkomliga vingar, att de ej kunna flyga, och att af tjugunio inhemska slägten icke mindre än tjugutre hafva alla sina arter i denna belägenhet! Flera sådana förhållanden, såsom att skalbaggarna i många delar af verlden af vinden drifvas ut i sjön och omkomma, att skalbaggarna på Madeira efter Wollastons iakttagelser ligga mycket dolda tills vinden är stilla och solen skiner, att antalet vinglösa skalbaggar är större på de stora öde öarna än till och med på Madeira, och särskildt det märkvärdiga faktum som Wollaston så starkt framhåller, att vissa
