skenbara vexelverkningar, som möta genom hela ordningar, blott och bart bero på det sätt, hvarpå det naturliga urvalet kan verka. Alphonse de Candolle har till exempel anmärkt, att vingade frön aldrig förekomma i frukter som icke öppnas; jag skulle förklara denna regel så, att fröen icke kunna småningom antaga vingar genom det naturliga urvalet annat än i öppnade frukter, så att växtindivider med frön, som voro blott litet bättre egnade att föras vida omkring, kunde få någon fördel öfver andra, som lemna frön mindre tjenliga att spridas, och denna process kan omöjligen försiggå i en frukt som icke öppnar sig.
Den äldre Geoffroy och Goethe uppstälde ungefär samtidigt
sin lag om utvecklingens kompensering eller jemvigt, eller såsom
Goethe uttryckte den, ”för att slösa på ena sidan måste naturen
hushålla på den andra”. Till en viss grad passar detta i min
tanke in på våra kulturalster: om näring tillflödar en del eller ett
organ i öfvermått, så strömmar den sparsamt eller åtminstone icke
i öfverflöd till en annan del; det är derföre svårt, att få en ko
att gifva mycket mjölk och på samma gång blifva fet. Samma
kålvarietet kan icke lemna en riklig mängd födande blad och en
stor mängd oljrika frön. Då fröen i våra frukter förkrympa,
vinner frukten sjelf i storlek och beskaffenhet. Hos våra höns
åtföljes vanligen en stor fjädertofs på hufvudet af en förminskad kam
och ett stort skägg af förminskade köttflikar. Dock kan man
näppeligen antaga, att denna lag eger i full utsträckning sin
tillämpning på arter i naturtillståndet, ehuru många goda iakttagare,
isynnerhet botanister, tro på dess sanning. Här vill jag dock ej anföra
några exempel, ty jag kan svårligen finna ett medel att skilja
emellan följderna af å ena sidan en dels stora utveckling genom
det naturliga urvalet och de närliggande delarnas förkrympning af
samma orsak eller af bristande användning, och å andra sidan ett
organs förkrympning genom brist på näringsämnen i följd af
andra närliggande delars utomordentliga utvidgning.
Jag förmodar också, att några anförda fall af kompensering kunna jemte några andra fakta bringas under en mera allmän grundsats, att nämligen det naturliga urvalet alltjemt försöker att vara sparsamt i hvarje del af organisationen. Om under förändrade lefnadsvilkor ett förut fördelaktigt organ blifver mindre nyttigt, så företages väl en förminskning, ehuru ringa, i dess
