utveckling af det naturliga urvalet, ty det skulle icke vara gynsamt för individen att förslösa sin näring på att uppbygga ett onyttigt organ. Blott på detta sätt kan jag förstå ett faktum, som mycket förvånade mig, då jag undersökte cirripederna, och många exempel kunde gifvas derpå, nämligen att en cirriped, som lefver såsom parasit inuti ett annat djur och på detta sätt är skyddad, förlorar mer eller mindre fullständigt sitt eget skal. Detta är fallet med hannen af Ibla och på ett i sanning utomordentligt sätt med Proteolepas; alla andra cirripeders pansar består af de tre ofantligt utvecklade främre segmenterna af hufvudet och är försedt med starka nerver och muskler, men hos den parasitiska och skyddade Proteolepas är hela främre delen af hufvudet reducerad till ett blott rudiment fästadt vid basen af gripantennerna. Inbesparandet af ett stort och inveckladt organ, som blifvit öfverflödigt genom Proteolepas’ parasitiska lefnadssätt, om det också skedde blott småningom, skulle vara en afgjord fördel för hvarje efterkommande individ af arten; ty under den kamp för sin tillvaro, som hvarje djur måste utkämpa, skulle hvarje proteolepasindivid hafva bättre utsigt att försvara sig, om en mindre mängd näring bortslösades till utbildande af ett numera fullkomligt onyttigt organ.
På detta sätt tror jag det alltid lyckas för det naturliga urvalet i längden att reducera och inbespara hvarje del af organisationen, så snart den blifvit öfverflödig, utan att derföre på något sätt gifva anledning till en annan dels större utveckling i motsvarande grad. Och tvärtom lyckas det lika väl för det naturliga urvalet att bringa ett visst organ till stor utveckling utan att dertill såsom en nödvändig kompensering behöfva reduktionen af några närliggande delar.
äro föränderliga.
Såsom Isidore Geoffroy S:t Hilaire anmärker, synes det vara
en regel både ibland varieteter och arter, att om en del eller ett
organ förekommer i mångfaldigt antal hos samma individ (såsom
kotorna hos ormarna och ståndarna hos polyandriska blommor)
antalet är föränderligt, hvaremot, om antalet är mindre, det är
mera konstant. Samma författare och några botanister hafva
äfven anmärkt, att mångtaliga organer äro mycket benägna för
föränderlighet i sin inre bygnad. Så vida denna ”vegetativa
upprepning”, för att begagna prof. Owens uttryck, är ett tecken till
