För det tredje: kan instinkten förvärfvas och modifieras
genom det naturliga urvalet? Hvad hafva vi att säga om en sådan
instinkt, som drifver bien att bygga celler, hvarigenom de hafva
gått djupsinniga matematikers upptäckter i förväg?
För det fjerde: huru skola vi förklara, att arter, då de kroaseras, äro sterila eller alstra en ofruktsam afkomma, under det varieteter vid kroasering visa en oförminskad fruktsamhet?
De båda första afdelningarna skola behandlas i detta kapitel, — åt instinkten och bastardbildningen egna vi särskilda kapitel.
sällsynthet.
Då det naturliga urvalet verkar blott genom bibehållandet af
gynsamma modifikationer, så sträfvar hvarje ny form i ett fullt
befolkadt område att intaga den plats, som förut innehades af
dess egen mindre förädlade stamform och andra mindre väl
utrustade former med hvilka den kommer i beröring, och till slut
undanträngas dessa helt och hållet. Det naturliga urvalet går
således hand i hand med denna utrotning. Om vi derföre
betrakta hvarje art såsom härstammande från någon okänd stamform,
böra i allmänhet både stamfadern och alla öfvergångsvarieteter
hafva blifvit utrotade redan genom den nya formens
bildnings- och fulländningsprocess.
Men då enligt denna teori oräkneliga bildningsformer måste hafva existerat, hvarföre finna vi dem icke inbäddade i oändlig mängd i jordskorpan? Det torde vara mera lämpligt att behandla denna fråga i kapitlet om våra geologiska urkunders ofullständighet och här vill jag blott anföra, att svaret ligger, såsom jag tror, deruti, att geologiens urkunder äro vida mindre fullständiga än vanligen antages. Jordskorpan är ett vidsträckt museum, men naturens samlingar äro ofullständiga och gjorda blott med långa mellantider.
Man kan invända, att om flera närslägtade arter bebo samma område, vi säkerligen skulle i närvarande tid finna många öfvergångsformer. Låt oss taga ett enkelt fall; om vi resa öfver en kontinent från norr till söder, finna vi i allmänhet tid efter annan närbeslägtade eller hvarandra ersättande arter, hvilka uppenbarligen intaga samma plats i landets naturhushållning. Dessa representativa arter gränsa ofta intill hvarandra och gripa in på hvarandras område, och i samma mån som den ena blir sällsyntare
