och sällsyntare, i samma mån blir den andra allt mera allmän, till dess den senare helt och hållet ersätter den andra. Om vi jemföra dessa arter med hvarandra å de ställen, der de äro blandade, äro de i allmänhet lika väl skilda från hvarandra i hvarje del af sin organisation, som exemplar tagna ifrån hvarderas egentliga område. Enligt min teori härstamma dessa beslägtade arter ifrån en gemensam stamfader och under modifikationsprocessen har hvar och en blifvit lämpad efter lefnadsförhållandena i dess eget område och har ersatt och utrotat sin ursprungliga stamform och alla öfvergångsvarieteter emellan dess fordna och närvarande tillstånd. Derföre kunna vi icke vänta att i närvarande tid påträffa talrika öfvergångsformer i hvarje trakt, ehuru de måste hafva funnits der och kanhända äro inbäddade i fossilt tillstånd. Men hvarföre finna vi icke närstående mellanformer i det närliggande området, der lefnadsförhållandena bilda en öfvergång från det ena områdets till det andras? Detta inkast förbryllade mig för en lång tid, men jag tror, att det till en stor del kan förklaras.
Framförallt skola vi vara ytterst försigtiga i det antagandet, att en trakt har varit sammanhängande under en lång period, derföre att den nu är det. Geologien gifver oss anledning att tro, att de flesta fastland hafva varit afdelade i öar äfven under den senare tertiärperioden; och på sådana öar kunna skilda arter hafva bildats utan möjligheten att lemna mellanformer i de mellanliggande områdena. Genom förändringar i landets form och klimat måste också de sammanhängande hafven ofta i nyare tider hafva varit mindre sammanhängande och likformiga än nu. Dock vill jag icke på detta sätt undvika svårigheten, ty jag tror, att många fullkomligt skilda arter hafva bildats på helt och hållet sammanhängande områden, ehuru jag icke tviflar att de nu sammanhängande områdenas fordna delning har spelat en vigtig rol vid bildandet af nya arter, särskildt med afseende på vandrande djur, som fritt kroasera sig.
Om vi betrakta arterna såsom de nu äro fördelade öfver en vidsträckt yta, finna vi dem i allmänhet temligen talrika öfver ett stort område, derefter blifva de hastigt allt mer och mer sällsynta mot gränserna och försvinna slutligen helt och hållet. Det neutrala området emellan två representerande arter är derföre vanligen litet i jemförelse med de af hvardera bebodda distrikterna. Samma förhållande finna vi, då vi bestiga ett berg och ofta är det särdeles anmärkningsvärdt, huru hastigt en allmän fjellväxt försvinner, såsom Alphonse de Candolle iakttagit. E. Forbes har anmärkt
