ringare antal än de former, som de förena, så kunna vi i min tanke förklara, hvarföre mellanformer icke kunna ega bestånd under längre perioder, hvarföre såsom en allmän regel de skulle utrotas och försvinna förr än de former, hvilka de ursprungligen förenade.
Ty en form som finnes i ringa antal löper, såsom vi hafva sett, större fara att utrotas än en form som finnes i större mängd, och i detta särskilda fall torde mellanformen vara särdeles utsatt för fiendtliga infall af de närbeslägtade formerna å båda sidor. Men en mycket vigtigare betraktelse är såsom jag tror, att under den föregående modifikationsprocessen, genom hvilken tvänne varieteter antagas förvandlas till två skilda arter, de två som finnas i större antal och bebo ett större område hafva en stor fördel öfver mellanformen, som i ringa antal bebor ett trångt mellanliggande område. Ty former som finnas i mängd hafva alltid en större sannolikhet att under en gifven period lemna fördelaktiga variationer för det naturliga urvalet, än de sällsyntare former som finnas i mindre antal. I kampen för tillvaron skola derföre de allmänna formerna sträfva att undantränga och ersätta de mindre allmänna, ty dessa modifieras och förädlas blott långsamt. Det är samma grundsats, enligt hvilken, såsom vi hafva sett i andra kapitlet, de allmänna arterna öfverhufvudtaget förete ett större antal väl utpräglade varieteter än de sällsyntare. För att förklara min mening vill jag antaga tre fårvarieteter, en passande för vidsträckta bergstrakter, en annan passande för en jemförelsevis liten backig trakt och en tredje lämplig för vidsträckta områden vid kullarnas fot, och jag vill vidare antaga, att invånarna försöka att genom urval förädla sina stammar med lika mycken ihärdighet och skicklighet. Sannolikheten för ett godt resultat är vida större för de större hjordegarna på bergen eller på slätterna, emedan de kunna förädla sina raser vida hastigare än de mindre hjordegarna i den mellanliggande backiga trakten, och följaktligen bör bergrasen eller slättrasen snart undantränga den mindre förädlade rasen i det mellanliggande området, och de två raser, som ursprungligen funnos i större antal, skola komma i nära beröring med hvarandra, utan att vidare vara skilda genom den undanträngda varieteten.
Med ett ord, jag tror, att arterna kunna vara väl begränsade utan att på någon tid förete ett oupplösligt kaos af varierande mellanformer: 1) emedan nya varieteter bildas mycket långsamt, ty variation är en mycket långsam process och det naturliga urvalet kan icke uträtta någonting så vida icke fördelaktiga individuela olikheter eller variationer uppträda och så vida icke någon
