Hoppa till innehållet

Sida:Om arternas uppkomst.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
152
om arternas uppkomst.

samma förhållande vid draggningar på hafsbotten. För dem som betrakta klimatet och de fysiska lifsvilkoren såsom de enda bestämmande för fördelningen torde dessa förhållanden vara särdeles öfverraskande, då klimat och höjd eller djup blott omärkligt och småningom förändras. Men om vi komma ihåg, att nästan hvarje art äfven i sitt egentliga hemland skulle förökas till oändligt antal, om den icke vore i oupphörlig strid med andra arter, att nästan alla arter antingen lefva af andra eller tjena andra till föda, med ett ord, att hvarje organisk varelse antingen direkt eller indirekt är beroende af andra organiska varelser, så måste vi inse, att invånarnas utbredning på ett område ingalunda uteslutande beror på omärkliga förändringar i de fysiska förhållandena, utan till en stor del på närvaron af andra arter, på hvilka de lefva eller af hvilka de förtäras eller med hvilka de komma i täflan; och då dessa arter redan hafva en bestämd begränsning och icke mera omärkligt öfvergå i hvarandra, så måste utbredningen af en art blifva skarpt begränsad. Dessutom måste hvarje art på gränserna af dess utbredningsområde, der den finnes i minskadt antal, under förändringar i mängden af fiender eller byte eller på vissa årstider vara utsatt för en hög grad af förstöring, och detta bör ännu mera skarpt begränsa dess geografiska utbredning.

Om min åsigt är riktig, att beslägtade eller representerande arter, då de bebo en sammanhängande yta, äro så fördelade, att hvardera har ett vidsträckt utbredningsområde med ett jemförelsevis smalt neutralt område emellan dem, i hvilket de hastigt blifva allt mer och mer sällsynta, så bör samma regel kunna tillämpas på varieteter, då dessa icke väsentligt skilja sig från arter; och om vi tänka oss en föränderlig art beboende en mycket vidsträckt yta, så böra vi äfven antaga tvänne varieteter, passande för två stora områden, och en tredje för en liten mellanliggande zon. Denna mellanvarietet bör följaktligen finnas i mindre antal, då den bebor ett trängre och mindre område; och så vidt jag har kunnat finna, gäller denna regel för varieteter i naturtillståndet. Jag har påträffat slående exempel på denna regel hos varieteter, hvilka utgjort mellanformer emellan andra utpräglade varieteter af Balanus-arter. Och enligt meddelanden af mr Watson, doktor Asa Gray och mr Wollaston tyckas varieteter som bilda mellanformer emellan två andra former vara numeriskt sällsyntare än de former, hvilka de förena. Om vi nu kunna för riktiga antaga dessa fakta och bevis och deraf draga den slutsatsen, att varieteter som sammanbinda tvänne andra i allmänhet hafva funnits i