vanor och kroppsbildning och öfvergångar
dem emellan.
Motståndare till mina åsigter hafva frågat, huru till exempel
ett landrofdjur har kunnat förvandlas till ett hafsrofdjur, ty huru
skulle djuret kunna ega bestånd i något öfvergångsstadium? Det
vore lätt att visa, att inom samma grupp rofdjur förekomma, som
intaga hvarje stadium emellan äkta landdjur och vattendjur, och
då hvar och en består genom kampen för tillvaron, är det klart,
att hvar och en är i sina vanor väl passande för sin plats i
naturen. Så har till exempel Mustela vison i Nordamerika simhud
på fötterna och liknar en utter i pelsen, de korta benen och
svansens form; hela sommaren dyker djuret i vatten och lefver af
fisk; men under den långa vintern lemnar det det frusna vattnet
och lefver af råttor och landdjur liksom andra vesslor. Om man
hade valt ett annat fall och frågat huru en insektätare blifvit
förvandlad till en flygande flädermus, då hade frågan varit vida
svårare att besvara. Dock tror jag, att sådana invändningar hafva
föga betydelse.
Här liksom vid andra tillfällen lider jag af en stor olägenhet, nämligen att jag af de många öfvertygande fall jag har samlat blott kan gifva ett eller två exempel på öfvergångar i lefnadsvanor och kroppsbildning hos närslägtade arter af samma slägte och af öfvergående eller beständiga olikheter i vanor hos samma art. Och det synes mig, att ingenting annat än en lång lista af sådana fall är tillräckligt att minska svårigheten i vissa enstaka fall, såsom det ofvan anförda angående flädermusen.
Om vi betrakta ekorrarnas familj, så finna vi der de finaste öfvergångar från djur med svagt utbredda svansar och från andra, som enligt J. Richardsons iakttagelse hafva bakre delen af kroppen något bredare och huden starkare utvecklad, ända till de så kallade flygande ekorrarna. Dessa hafva extremiteterna och början af svansen förenade genom en utbredning af huden, som tjenar som en fallskärm och sätter dem i stånd att sväfva i luften från träd till träd på förvånande afstånd. Vi kunna icke betvifla, att hvarje bildning är af nytta för hvarje slags ekorre i dess eget område genom att sätta honom i stånd att undfly fåglar eller rofdjur, eller att lättare samla föda, eller såsom vi hafva skäl att tro genom att minska faran för tillfälliga fall. Men deraf följer icke att hvarje ekorres bildning är den bästa han kan antaga under
