Sida:Om arternas uppkomst.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
155
svårigheter för teorien.


Om uppkomsten af organiska varelser med särskilda
vanor och kroppsbildning och öfvergångar
dem emellan.


Motståndare till mina åsigter hafva frågat, huru till exempel ett landrofdjur har kunnat förvandlas till ett hafsrofdjur, ty huru skulle djuret kunna ega bestånd i något öfvergångsstadium? Det vore lätt att visa, att inom samma grupp rofdjur förekomma, som intaga hvarje stadium emellan äkta landdjur och vattendjur, och då hvar och en består genom kampen för tillvaron, är det klart, att hvar och en är i sina vanor väl passande för sin plats i naturen. Så har till exempel Mustela vison i Nordamerika simhud på fötterna och liknar en utter i pelsen, de korta benen och svansens form; hela sommaren dyker djuret i vatten och lefver af fisk; men under den långa vintern lemnar det det frusna vattnet och lefver af råttor och landdjur liksom andra vesslor. Om man hade valt ett annat fall och frågat huru en insektätare blifvit förvandlad till en flygande flädermus, då hade frågan varit vida svårare att besvara. Dock tror jag, att sådana invändningar hafva föga betydelse.

Här liksom vid andra tillfällen lider jag af en stor olägenhet, nämligen att jag af de många öfvertygande fall jag har samlat blott kan gifva ett eller två exempel på öfvergångar i lefnadsvanor och kroppsbildning hos närslägtade arter af samma slägte och af öfvergående eller beständiga olikheter i vanor hos samma art. Och det synes mig, att ingenting annat än en lång lista af sådana fall är tillräckligt att minska svårigheten i vissa enstaka fall, såsom det ofvan anförda angående flädermusen.

Om vi betrakta ekorrarnas familj, så finna vi der de finaste öfvergångar från djur med svagt utbredda svansar och från andra, som enligt J. Richardsons iakttagelse hafva bakre delen af kroppen något bredare och huden starkare utvecklad, ända till de så kallade flygande ekorrarna. Dessa hafva extremiteterna och början af svansen förenade genom en utbredning af huden, som tjenar som en fallskärm och sätter dem i stånd att sväfva i luften från träd till träd på förvånande afstånd. Vi kunna icke betvifla, att hvarje bildning är af nytta för hvarje slags ekorre i dess eget område genom att sätta honom i stånd att undfly fåglar eller rofdjur, eller att lättare samla föda, eller såsom vi hafva skäl att tro genom att minska faran för tillfälliga fall. Men deraf följer icke att hvarje ekorres bildning är den bästa han kan antaga under