Sida:Om arternas uppkomst.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
156
om arternas uppkomst.

alla naturliga förhållanden. Låt klimat och växtlighet förändras, låt andra täflande gnagare eller nya rofdjur inflytta eller gamla modifieras, så skall all analogi föra oss på den tanken, att åtminstone några af ekorrarna skola aftaga i antal eller blifva utrotade, så vida de icke också blifva modifierade och förädlade på motsvarande sätt. Derföre kan jag icke se någon svårighet för det antagandet, att i synnerhet under förändrade lefnadsförhållanden individer med allt starkare och starkare sidohud bibehållits, då denna karakter varit nyttig och gått i arf, till dess genom det naturliga urvalets accumulativa verkningar en fullständig så kallad flygande ekorre bildats.

Vi skola nu taga i betraktande Galeopithecus eller den flygande Lemur, som fordom räknats till flädermössen. Den har en utomordentligt vidsträckt sidohud, som sträcker sig från underkäkens vinkel ända till svansen och omfattar extremiteterna och de förlängda fingrarna; sidohuden är äfven försedd med en sträckmuskel. Ehuru numera inga former finnas, som sammanbinda den flygande Galeopithecus med de öfriga medlemmarna af Lemuridernas familj, så är det icke någon svårighet att antaga, att sådana länkar fordom funnits, och att hvar och en blifvit bildad på samma sätt genom gradvisa öfvergångar, som de mindre fulländade flygande ekorrarna, och att hvarje bildning varit af någon nytta för sin egare. Ej heller kan jag se någon oöfvervinnelig svårighet att tro, att den hinna, som sammanbinder fingrarna och underarmen hos Galeopithecus, småningom kan blifva förstorad genom det naturliga urvalet och på detta sätt hvad flygorganerna beträffar förvandla honom till en flädermus. Hos vissa flädermöss, hos hvilka vinghinnan är utsträckt från skuldran ända till svansen och omfattar bakbenen, se vi måhända ännu verkliga spår af en apparat, som ursprungligen var mera egnad för glidning genom luften än för verklig flygt.

Om ungefär ett dussin fågelslägten hade dött ut eller voro okända, hvem skulle då våga misstänka, att fåglar finnas till, hvilka begagna sina vingar blott såsom åror liksom Micropterus (Eyton), eller såsom fenor i vatten och såsom framben i land, liksom pingvinen, eller såsom segel liksom strutsen, eller slutligen hvilkas vingar alls icke göra tjenst såsom Apteryx? Dock är hvar och en af dessa fåglars skapnad fördelaktig för honom i de lefnadsförhållanden under hvilka den lefver, ty hvar och en lefver i en oupphörlig kamp, men den är derföre icke den bästa möjliga under alla möjliga lefnadsförhållanden. Från dessa anmärkningar få vi icke sluta till, att några af de ofvan anförda