öfvergå i hvarandra; att en flädermus till exempel icke skulle kunnat bildas genom naturligt urval af ett djur, som ursprungligen blott kunde glida genom luften.
Vi hafva sett, att en art kan under nya lifsvilkor förändra sina vanor eller mångfaldiga dem och antaga vanor som äro olika dess närmaste samslägtingars. Deraf kunna vi förstå, om vi tillika ihågkomma, att hvarje organisk varelse försöker att lefva der han kan lefva, huru det kan finnas en höglandsgås som har simhud mellan tårna, en hackspett som lefver på marken, en trast som dyker, och en stormfågel med lommarnas lefvadsvanor.
Ehuru den tanken, att ett organ så fulländadt som ögat skulle kunna bildas genom naturligt urval, är mer än tillräcklig att göra oss vacklande, finnes likväl ingen logisk omöjlighet för att ett organ under föränderliga lefnadsvilkor genom en lång serie af olika grader, hvar och en nyttig för sin egare, slutligen kan hinna hvarje tänkbar grad af fulländning genom naturligt urval. I de fall der vi icke känna några mellanformer eller öfvergångsstadier, böra vi vara ytterst försigtiga i det antagandet, att inga sådana existerat, ty många organers och deras mellanformers homologier visa oss, hvilka underbara förändringar i funktion äro åtminstone möjliga. En simblåsa har till exempel uppenbarligen förvandlats till en lunga för luftrespiration. Öfvergångar måste ofta i hög grad hafva underlättats, om samma organ samtidigt förrättat mycket skilda funktioner och sedan blifvit helt och hållet eller till en del särskildt lämpadt för en funktion, och om af två organer, som utfört samma förrättning, det ena blifvit fulländadt med understöd af det andra.
Vi hafva sett, att ett organ, som hos två från hvarandra vidt skilda varelser tjenade till samma ändamål och till utseendet vore nästan lika, har blifvit särskildt och oberoende bildadt hos båda, men om sådana organer närmare undersökas, kunna nästan alltid väsentliga skilnader upptäckas i deras bygnad, och detta följer naturligtvis från grundsatsen om naturligt urval. Å andra sidan gäller såsom en allmän regel i hela naturen oändlig vexling i bygnad för vinnande af samma ändamål, och detta följer åter från samma stora grundsats.
I nästan alla fall äro vi allt för okunniga för att kunna påstå, att en del eller ett organ är af så ringa vigt för en arts välfärd, att modifikationer i dess bygnad icke hafva kunnat småningom ske genom naturligt urval. Men vi kunna med tillförsigt antaga, att många modifikationer som helt och hållet bero på lagarna för utvecklingen och ursprungligen icke varit af någon fördel för
