Frédéric Cuvier och flera äldre metafysiker hafva jemfört instinkter med vanor. Denna jemförelse gifver, såsom jag tror, en noggrann förestälning om de gränser för själsverksamheten, inom hvilka en instinktmässig handling utföres, men icke nödvändigt om dess ursprung. Vi sjelfva äro ju ofta omedvetna om våra vanor, ja stundom stå de i rak motsats till vår vilja, dock kunna de modifieras af viljan eller förnuftet. Vanor förbinda sig ofta med andra vanor eller med vissa tidsperioder eller med vissa kroppstillstånd. En gång förvärfvade qvarstå de ofta hela lifvet igenom. Flera andra likheter emellan instinkt och vana kunde uppvisas. Liksom vid upprepandet af en välkänd melodi, så följa äfven vid instinkten den ena handlingen på den andra genom ett slags rytm; om en person afbrytes i en sång eller vid framsägandet af någonting utantill, tvingas han i allmänhet att gå tillbaka för att återfinna sin vanliga tankegång. Sådant observerade P. Huber hos en löfmask, som spinner ett slags mycket sammansatt hängmatta; om han tog en sådan löfmask, som hade fullbordat sin matta till exempel till sjette portionen, och lade den i en matta, af hvilken blott tre portioner voro färdiga, så gjorde masken helt enkelt om fjerde, femte och sjette portionerna. Men om en mask togs ur en matta, förfärdigad till exempel till tredje portionen och lades i en annan, af hvilken till och med sjette portionen var färdig, så att en god del arbete redan var undangjord, så långt ifrån att inse fördelen deraf blef masken mycket förvirrad, och för att fullborda sin matta tycktes den tvingad att börja arbetet ifrån tredje portionen, der den hade slutat, och försökte på detta sätt fullborda det redan färdiggjorda arbetet.
Om vi antaga, att en genom vana antagen handling går i arf — och jag tror, att detta kan bevisas stundom vara förhållandet — så blir likheten emellan instinkten och det som ursprungligen var en vana så stor, att de knappt kunna skiljas. Om Mozart i stället för att spela piano vid tre års ålder med ovanligt liten öfning, hade spelat en melodi utan någon föregående öfning, skulle man säkerligen sagt, att han gjort det instinktmässigt. Men det vore ett stort misstag att antaga, att flertalet instinkter blifvit förvärfvade genom vana under en generation och sedan gått i arf på följande generationer. Det kan klart bevisas, att de mest underbara instinkter vi känna, nämligen kupbiets och många myrors, omöjligen kunnat förvärfvas genom vana.
Det medgifves allmänt, att instinkter äro likaså vigtiga för hvarje arts välfärd under dess nuvarande lefnadsvilkor som kroppsbygnaden. Under förändrade lefnadsförhållanden är det åtminstone
