men detta är icke sant. Ingen skulle väl någonsin hafva tänkt på att lära, eller kunde hafva lärt tumletten att tumla — en handling, hvilken jag har sett utföras af unga fåglar, hvilka aldrig sett en dufva tumla. Vi kunna tänka oss, att någon dufva visade en svag böjelse för denna sällsamma vana, och att ett länge fortsatt urval af de bästa individer under på hvarandra följande generationer har gjort tumletterna till hvad de nu äro, och nära Glasgow finnas hustumletter, såsom jag har hört af Mr Brent, hvilka icke kunna flyga aderton tum utan att tumla om. Man kan betvifla, att någon skulle tänkt på att lära en hund göra stånd, om icke någon hade af naturen visat benägenhet dertill, och man känner att detta tillfälligtvis inträffar, såsom jag såg en gång hos en ren gräfsvinshund; ”ståndet” är i mångas tanke blott en förlängning af det uppehåll ett djur gör, då det bereder sig att störta öfver sitt rof. Så snart en böjelse att göra stånd en gång visat sig, fullbordades verket snart genom metodiskt urval och de ärfda verkningarna af dressyr hos hvar och en af de följande generationerna, och ett omedvetet urval fortgår ännu, derigenom att hvar och en jägare utan afsigt att förädla rasen försöker skaffa sig de hundar som jaga bäst och bäst göra stånd. Å andra sidan har i många fall vanan gjort tillfyllest. Intet djur är väl i de flesta fall svårare att tämja än den vilda kaninens ungar, och intet djur är väl tamare än den tama kaninens ungar, men jag kan näppeligen antaga, att de tama kaninerna blifvit utvalda blott för deras tamhet och derföre måste vi tro, att åtminstone största delen af den ärfda förändringen från ytterlig vildhet till ytterlig tamhet beror på vana och en långvarig sträng fångenskap.
Naturliga instinkter gå förlorade i tama tillståndet. Ett märkvärdigt exempel derpå se vi hos de hönsraser, hvilka sällan eller aldrig vilja ligga på sina ägg. Det är blott den dagliga vanan som hindrar oss att se, i huru hög grad våra husdjurs själsegenskaper beständigt blifvit modifierade. Det är knappt möjligt att betvifla, att menniskans tillgifvenhet har blifvit instinktmässig hos hunden. Alla vargar, räfvar, schakaler och arter af kattslägtet äro då de hållas tama mycket benägna att angripa höns, får och svin, och denna benägenhet har äfven visat sig obotlig hos hundar, hvilka som ungar blifvit hemförda från trakter, der vildarna icke hålla sådana djur tama, såsom Eldslandet och Australien. Å andra sidan, huru sällan behöfver man lära våra tama hundar äfven då de äro helt unga, att icke anfalla höns, får och svin! Otvifvelaktigt göra de någon gång ett sådant anfall, men då få de stryk, och om de äro oförbätterliga, så dödas de, och på detta sätt har
