hela den tresidiga pyramiden vid basen af hvarje cell färdig på samma gång, utan blott den ena rombiska skifvan, som står på yttre kanten, eller två alltefter omständigheterna, och de fullborda icke de öfre spetsarna af romberna förr än de sexsidiga väggarna äro påbörjade. Några af dessa uppgifter öfverensstämma visserligen icke med den ryktbare François Hubers, men jag är öfvertygad om att de äro riktiga, och om utrymmet tilläte, skulle jag visa, att de stå i öfverensstämmelse med min teori.
Hubers uppgift, att den alldra första cellen urhålkas i ett litet vaxstycke med parallela sidor, är icke enligt hvad jag har sett fullkomligt riktig; första början har alltid varit en liten hufva af vax, men jag vill icke här ingå i dessa detaljer. Vi se hvilken vigtig rol urhålkningen spelar vid cellbyggandet, men det vore ett stort misstag att tro, att bien icke kunna bygga upp en ojemn vägg i det riktiga läget, längs skärningsplanet emellan två närgränsande sferer. Jag har flera prof, som tydligen bevisa detta. Till och med i den ojemna kanten omkring en vaxkaka, som håller på att tillökas, observeras stundom krökningar som i läge motsvara de rombiska basalplanen i de blifvande cellerna. Men denna vaxkant skall i alla händelser bortarbetas genom stora urhålkningar å båda sidor. Biens sätt att bygga är egendomligt; de göra alltid den första ojemna vaxväggen tio till tjugu gånger tjockare än de utomordentligt tunna cellväggarna som slutligen lemnas qvar. Vi skola förstå huru de arbeta, om vi tänka oss att murare först upplägga en bred vägg af cement och derefter börja hugga bort den å båda sidor nära marken tills en glatt mycket tunn vägg står qvar i midten, under det murarna alltjemt stapla upp det borthugna cementet jemte nytt cement på spetsen af vallen. Vi få på detta sätt en tunn vägg, som alltjemt växer uppåt, alltid krönt af en tjock list. Från alla celler, både de nyss påbörjade och de färdiggjorda, hvilka alla äro omgifna af en stark vaxlist, kunna bien skocktals krypa öfver kakan utan att skada de fina sexsidiga väggarna. Dessa variera mycket i tjocklek såsom Professor Miller benäget meddelat mig; i medeltal af tolf mätningar nära kanten af kakan äro de 1353 tum tjocka, hvaremot de romboida skifvorna i basalpyramiden äro tjockare nästan i en proportion af tre till två; tjuguen mätningar gåfvo ett medeltal af 1229 tum i tjocklek. Genom detta egendomliga bygnadssätt får kakan alltjemt den erforderliga styrkan med den största möjliga hushållning med vaxet.
Svårigheten att fatta huru cellerna byggas synes först ökas deraf, att en mängd bin arbeta tillsammans, i det att ett bi som
