Sida:Om arternas uppkomst.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
232
om arternas uppkomst.

Ej heller vill jag påstå att föregående anmärkningar gå till botten af saken; ty vi hafva ingen förklaring deröfver, att en organism blir ofruktsam då den försättes under onaturliga förhållanden. Allt hvad jag har försökt att visa är, att i två fall, i vissa hänseenden beslägtade, ofruktsamhet är det vanliga resultatet, i det ena fallet deraf att lefnadsförhållandena blifvit ändrade, i det andra fallet deraf att organisation eller konstitution blifvit rubbade genom tvänne organisationers sammanblandning till en.

En likartad öfverensstämmelse förefinnes äfven i en beslägtad, men mycket olika klass af fakta. Det är en gammal och nästan allmän tro, grundad på en mängd bevis, att små förändringar i lefnadsvilkoren äro välgörande för alla lefvande varelser. Vi se derföre landhushållare och trädgårdsmästare ofta flytta sina frön och rotknölar från en mark och ett klimat till ett annat och tillbaka igen. Under djurens tillfrisknande se vi ofta stora fördelar af nästan hvarje förändring i lefnadsvanor. Både ibland växter och djur finnes åter en mängd bevis, att kroasering emellan individer af samma art, som till en viss grad afvika från hvarandra, gifver afkomman styrka och fruktsamhet och att parning emellan nära slägtingar fortsatt under flera generationer nästan alltid medförer svaghet och ofruktsamhet, isynnerhet om de hållas under samma lefnadsförhållanden.

Häraf synes mig, att å ena sidan små förändringar i lifsvilkoren äro välgörande för alla varelser, och å andra sidan, att svaga kroaseringar, det vill säga kroaseringar emellan hannar och honor af samma art, hvilka hafva varierat och blifvit obetydligt afvikande, gifva afkomlingarna styrka och fruktsamhet. Men vi hafva sett, att stora förändringar i lefnadsförhållandena, eller förändringar af särskild beskaffenhet ofta göra organiska varelser till en viss grad ofruktsamma och att större kroaseringar, det är kroaseringar emellan hannar och honor som blifvit betydligt eller specifikt skilda, lemna bastarder som i allmänhet äro till en viss grad ofruktsamma. Jag kan icke föreställa mig att denna parallelism är en tillfällighet eller inbillning. Båda serierna af fakta synas vara sammanbundna af något okändt gemensamt band, som står i nära sammanhang med lifsprincipen; denna princip är, såsom Herbert Spencer anmärkt, att lifvet beror på eller består uti en oupphörlig verkan och återverkan emellan åtskilliga krafter, hvilka såsom öfverallt i naturen sträfva att hålla hvarandra i jemvigt; om denna jemvigt i ringa grad rubbas af någon förändring, vinna tydligen de vitala krafterna i makt.