Hoppa till innehållet

Sida:Om arternas uppkomst.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
248
om arternas uppkomst.

ett sådant fall mycket sällsynt, ty i alla händelser sträfva de nya och förädlade formerna att undantränga de gamla icke förädlade.

Enligt teorien om det naturliga urvalet hafva alla lefvande arter varit förenade med stamarten till hvarje slägte, och skiljaktigheterna hafva icke varit större än vi se i närvarande tid emellan varieteterna af samma art, och dessa stamarter, som nu i allmänhet äro utdöda, hafva i sin tur varit på samma sätt förenade med ännu äldre arter, och så vidare bakåt, alltid konvergerande emot den gemensamma stamfadern till hvarje stor klass. Antalet föreningslänkar och öfvergångsformer emellan alla lefvande och utdöda arter måste derföre hafva varit ofantligt stort. Men om denna teori är riktig hafva de helt säkert lefvat på jorden.


Om tidperiodernas längd, beräknad efter aflagring
och denudation.


Oberoende af möjligheten att finna fossila qvarlefvor af en så oändlig mängd föreningslänkar kan man invända, att tiden icke kunnat vara tillräcklig för en så hög grad af organisk förändring, då alla förändringar försiggått mycket långsamt. Det är knappt möjligt för mig att framställa för läsaren, om han icke är praktisk geolog, alla de fakta, som i någon mån sätta oss i stånd att fatta tidens längd. Den som kan läsa sir Charles Lyells stora arbete ”the Principles of Geology”, om hvilket framtida historieskrifvare skola erkänna, att det åstadkommit en hel revolution i naturvetenskapen, och dock icke inse den omätliga längden af tidperioderna, han må gerna strax slå igen boken[1]. Det är icke tillräckligt att läsa the Principles of Geology eller att läsa specialafhandlingar af olika iakttagare öfver särskilda formationer, af hvilka hvar och en söker gifva ett otillräckligt begrepp om tidrymden för hvarje formation eller hvarje lager. Vi kunna bäst få någon föreställning om förflutna tider genom att lära känna de krafter som varit i verksamhet, och genom att lära känna huru mycken landyta blifvit blottad och huru mycket sediment som aflagrats. Såsom Lyell har väl anmärkt äro utsträckningen och tjockleken af våra sedimentära formationer resultatet af och måttet på den denudation, som jordens yta har undergått. Derföre skulle hvar och en undersöka för sig sjelf den stora stapeln af på hvarandra liggande lager och betrakta, huru strömmarna drifva

  1. C. Lyells arbete, ”the Principles of Geology”, finnes i svensk bearbetning af G. Lindström, under titel Geologiens grunder. Ö. a.