ned sand och huru vågorna nöta bort klipporna, för att kunna fatta i någon mån längden af de förflutna perioderna, hvaraf vi se minnesmärken rundt omkring oss.
Det är nyttigt att vandra längs en strand, bildad af måttligt hårda klippor och iakttaga förstörelseprocessen. Flodvattnet når i de flesta fall klipporna blott en kort tid två gånger om dagen, och vågorna äta sig in i dem blott då de äro betäckta med sand och grus, ty det är klart, att rent vatten icke har någon verkan på en fast klippa. Till slut är basen af klippan underminerad, väldiga stycken falla ned och de som ligga fast måste nötas bort bit för bit, atom för atom, till dess de blifvit så reducerade i storlek, att de kunna rullas bort af vågorna och söndersmulas till grus och sand eller dy. Men huru ofta se vi icke vid klippornas fot rundade stycken, tätt beväxta med hafvets alster, hvilket visar, huru föga de afnötas af vågorna, huru sällan vågorna förmå att rulla dem bort. Dessutom om vi flera mil följa en klippig strand, som är inbegripen i en sådan förstörelseprocess, finna vi den blott här och der längs en kort sträcka eller omkring en udde ännu undergå någon nötning. Ytans utseende och vegetationen visar, att öfverallt år hafva förflutit sedan vattnet sköljde deras fot.
Vi hafva likväl nyligen af Ramsays observationer i spetsen för utmärkta observatörer, Jukes, Geikie, Croll och andra sett att luftens förstörande inverkan är vida vigtigare än hafvets och vågornas makt. Hela landytan är utsatt för luftens och regnvattnets kemiska inverkan med dess upplösta kolsyra och i kallare trakter för frosten; den söndersmulade massan föres bort äfven utför sakta sluttningar genom tungt regn och i vida större utsträckning än man kan tro af vinden isynnerhet i torra områden; den föres derefter vidare af strömmar och floder hvilka om de äro häftiga fördjupa sina bäddar och söndersmula styckena. På en regnig dag se vi äfven i obetydligt ojemna trakter verkningarna af atmosferens förstörande förmåga i de dyiga bäckar, som flyta ned utför hvarje sluttning. Ramsay och Whitaker hafva visat, och iakttagelsen är verkligen öfvertygande, att de branta sluttningarna i Englands Wealdentrakter och de, som sträcka sig tvärs öfver landet och som förut allmänt ansågos såsom fordna hafskuster icke hafva kunnat bildas på detta sätt, ty hvar och en är bildad af en och samma formation under det våra nuvarande hafsklippor äro bildade af flera genomskurna formationer. Då detta är förhållandet tvingas vi att medgifva, att sluttningarnas uppkomst beror derpå, att de klippor hvaraf de äro sammansatta hafva motstått atmosferens inflytande bättre än den omgifvande ytan, att denna yta
